Nygammalt jag

 Den här helgen har vi haft besök av Tomas syster och hennes son. Det har varit trevligt att ha dem här. Vi har så mycket att prata om och samtalsämnena växlar hej vilt mellan högt och lågt. Så det blir liksom aldrig långtråkigt och krystat...

Ett samtalsämne som kom upp var detta med förändring. Hur vi på sätt och vis beter oss precis exakt på samma sätt som vi alltid har gjort, samtidigt som vårt inre är i ständig omvandling. Hur vi märker av den där förändringen i varandra. Hur vi då och då upplever att våra jag känns nya och annorlunda. Hur spännande det är att upptäcka dessa nya sidor och se vad de får för effekt på levandet.

Det var i samband med detta som frågan dök upp: Vem var du för femton år sedan?

Jag backade tillbaka mitt band och hamnade ute på Osholmen. I vår ganska nybildade familjekonstellation. Bland vardagsbestyr och nyförälskelse. Bland uppfyllda och oförlösta drömmar. Bland alla ungar och hundar och det där maskrosvinet som blev överjäst och hamnade på komposten. Och jag tog mig in i huvudet på den där kvinnan som såg ungefär likadan ut då som hon gör nu och som gick omkring och gjorde ungefär samma saker då som hon gör nu. Och jo då, mycket var sig faktiskt likt här inne i skallen också. Hennes styrkor och svagheter är som de är och karaktärsdragen ändrar man inte på i brådrasket.

Men i facket med tankar och känslor var det inte mycket som var sig likt. Proportionerna var helt annorlunda och ljuset föll från ett annat håll. Det var trångt och bökigt. Enorma mängder med rädslor och ångestar kivades om det minimala utrymmet som det hopsnörda känslolivet hade att erbjuda. Och tankarna löpte i ingrodda banor som sällan fick kontakt med känlolivet. 

Jag blir helt utmattad av att vara gäst i mitt gamla jag. Det kan inte ha varit lätt att vara jag på den tiden. Det var så mycket av allting som jag var tvungen att klara av samtidigt som jag hade fullt upp med att bara lyckas hålla ihop mig själv någotsånär. 

Tomas och Carina gjorde likadant. De backade också tillbaka sina band och gästspelade i dem som de en gång varit. Och vi berättade för varandra om hur det var att vara vi då. Delade med oss av anekdoter och fyllde i varandras berättelser. Och vi konstaterade att vi har förändrats till det bättre. Vi har blivit klokare och mindre rädda. Öppnat upp och skapat mer utrymme för livet och levandet. Och vi konstaterade också, att ett av skälen till att vi lyckats med detta är att vi tillbringat åtskilliga, brutalt ärliga helger tillsammans. De har varit ömsom överraskande, utmattande, uppslitande, omtumlande, tydlig-görande och uppfriskande. Och ingen helg har varit den andra lik.

Kontentan av den här helgen blev för mig just detta: att jaget är i ständig förändring. Att vi hela tiden växer ut ur och in i olika versioner av oss själva. Och att varje mänskligt möte därför är helt unikt. För just de här båda versionerna har ju faktiskt aldrig stött på varandra tidigare.