Och regnet det bara öser ner...

Nu har vi haft intensivt regn i dagarna tre. Astrid börjar bli rastlös och katterna sover och sover som bara katter kan. Ingen av oss vill vara ute i spöregnet och vi gör därför vårt bästa för att roa oss här inne. Det blir en hel del tv-tittande och en hel del fika. Men faktiskt så har det också blivit en massa jobb gjort. All randig sovrumstapet har blivit bortpillrad och ersatt med vit väggfärg. Det blev ett lyft för sovrummet. Nu känns där lugnare och saker och ting kommer mer till sin rätt.

För övrigt så har det just inte hänt någonting sedan vi for hem från tandläkaren i måndags eftermiddag. Inga besök, inga måsten, inga grubblerier och inga insikter. Inget kreativt flow och inga luftslott byggda. Bara lugn och ro eller totalt stiltje - hur man nu väljer att se på saken...

Jag kan längta efter dagar som dessa. Fantiserar gärna om dem och gör ibland också tappra försök att frammana dem. Men det lyckas förstås inte. Lugna dagar kommer när de kommer och stannar kvar så länge de har lust. Sånt är livet.

Men när så lugnet infinner sig och jag befinner mig mitt i den eftertraktade händelselösheten så måste jag erkänna att jag njuter ganska hämmat. Det gnager en känsla i mig som säger att jag förmodligen missar någonting viktigt. Att det finns något intressant och spännande som jag egentligen borde ta tag i om jag bara kunde hitta det. Och i magen mullrar en oro som säger att detta troligtvis är det förädiska lugnet före stormen. Stillheten som förebådar åskvädret. Naturligtvis börjar jag  då genast undra över vad det är för utmaningar som komma skall...

Så blir alltså inte de lugna dagarna så där sköna och vilsamma som de är eftersom jag inte klarar av att vara i dem.

Att det blir så här beror på två saker: Dels beror det på att jag är en "duktig flicka" som kopplat ihop min självkänsla med prestation. Med det följer en tydlig och ologisk gradering av aktiviteter där tv-tittande och borttagande av tapeter hamnat väldigt långt ner på duktghetsskalan. Och att ägna flera dagar åt sådant som inte bättrar på mitt egenvärde är läskigt även om jag numera verkligen vet hur irrationellt det är att känna så.

Den andra orsaken är detta att jag levt i ett missbruksförhållande. Alla som gjort det har svårt att hantera lugnet. I den typen av relationer så är lugnet nämligen alltid förädiskt. Där är det alltid en kompensation för en uppslitande period och en tillfällig tidsfrist innan nästa kommer att inträffa. Och har man haft det så under en längre tid så knatar känslolivet in på dessa invanda stigar så fort man vänder ryggen till och slappnar av en smula.

Numera tycker jag nog att jag fått lite fason både på den "duktiga flickan" och på den "strykrädda kvinnan" i mig. För det mesta håller de sig i bakgrunden och låter mig leva mitt liv på det sätt som jag vill leva det. Det är bara när det blir lite för lugnt som de hoppar fram ur skrymslena och tar plats igen. Men jag har inget behov av att slåss mot dem längre. När de blir synliga tar jag dem i famn och håller om dem en stund. Försöker vagga dem till ro medan jag berättar för dem om flickan som duger som hon är och om kvinnan som är älskad för den hon är. Än så länge tycker de att det är en vacker saga - men tids nog kommer de nog att förstå att berättelserna är hämtade direkt ur verkligheten.