Oj,oj,oj...

I gårdagens blogginlägg hade jag med den här bilden och skrev några ord om den:

Det jag också gjorde igår var att dela med mig av bilden i en facebookgrupp som heter "Återbruka mera". För detta är ju inte bara ett otroligt vackert och värdigt sätt att ta farväl av en människa - det är ju även ett återbruk. Ett miljötänk och ett besparande av resurser.

Eftersom döden är ett komplicerat kapitel så förväntade jag mig ingen större respons på det inlägget. Men ack så fel man kan ha! I skrivande stund har inlägget fått tiotusen gillamarkeringar, 399 kommentarer och delats 447 gånger. Allt detta inom loppet av ett dygn. Som det kan bli!

I kommentarsfältet är det fullt av hjärtan och ord som fint, vackert och värdigt. Många skriver att de blivit så berörda att tårarna trillat. Somliga berättar om begravningar de varit på där det personliga uttrycket fått ta plats. Där cermonin verkligen har fått spegla den avlidne. Och väldigt många ger uttryck för ett behov av och en längtan efter att kunna få göra något liknande när det blir dags för dem att begrava någon närstående. En del personer delar med sig av funderingar kring sin egen begravning och berättar om hur de skulle vilja ha det. Någon delade en länk där det stod att läsa om vilka regler som finns att förhålla sig till om man vill bygga sin egen kista eller urna.

Det finns uppenbarligen ett enormt behov av att få dryfta ämnet. Kanske är det så att vindarna håller på att vända. För det har ju varit en lång period då vi i vårt avlånga land har lämnat döden ifrån oss och låtit sjukhus och begravningsbyråer ta hand om den. Vi har lutat oss mot traditioner och konventioner och på så sätt sluppit undan en hel del engagemang. 

Men har det hjälpt oss i sorgen? Har det gjort avskedet lättare? Har det gjort döden mer begriplig och hanterbar?

Skulle inte tro det...

Och kanske är det därför som intresset för nytänk nu är så stort. Vi vill helt enkelt få komma närmare döden och döendet igen. Plocka ner den och göra den mer vardaglig. Kunna se den för vad den är - en helt naturlig del av livet.

När jag jobbade på Nicklagården så hände det vid ett tillfälle något som väckte många reaktioner. Det så kallade sveprummet lånades ut till en invandrarfamilj som ville få möjlighet att tvätta en död släkting. En volvokombi parkerades vid varuintaget och ut ur den baxades den döde mannen. Och sedan drällde det in en hel hop av män i olika åldrar som skulle genomföra uppgiften. Med i följet fanns också en pojke i tio-tolv årsåldern. När de var färdiga hämtades Volvokombin igen och den döde transporterades vidare mot nästa anhalt.

I kölvattnet av denna händelse följde det många diskussioner. Detta var så långt ifrån det vi var vana vid och känslorna inför det var minst sagt blandade.

Nyligen såg jag ett filmklipp om hur de döda kremeras vid floden Ganges i Indien. Hur de bars ner till bålen på skrangliga bårar av familjemedlemmar. Hur vackert kropparna var smyckade. Hur de anhöriga sedan stod och såg på medan kroppen brann upp. Och jag förmodar att det också var de som krattade ihop askan efteråt och spred ut den i floden. Och inte hade de haft tillgång till varken likbil eller kylrum.

Man kan göra samma sak på så många sätt och det finns inga rätt eller fel att förhålla sig till så länge man håller sig inom lagens ram. Och nu verkar det som om vi har fått behov av att få använda oss av den friheten. Om det inte varit så, skulle aldrig den här bilden fått en sådan genomslagskraft.

Det sägs ju att vi må vara beredda på "vår egen förestående bortgång" och det talas också om en "salig hädanfärd". Och kanske är det precis just det vi håller på med nu, när vindarna börjat vända i det här sammanhanget.