Vi är så olika...

Länge önskade jag mig hett och innerligt en mojäng som kunde monteras någonstans mellan hjärnan och munnen. Ett litet reglage som bromsade flödet och som såg till att jag inte sa precis allting som jag tänkte. Fast numera känns det inte lika nödvändigt längre. Efterhand som stressnivån sjunkit så har det där okontrollerade flödet dämpats något och jag har också börjat komma till rätta med det faktum att jag är en frispråkig person. Jag tänker, som jag brukar tänka, att Gud aldrig jävlas med människan. Att de egnskaper jag fått är ämnade som gåvor och inte som hinder på min väg. Det är sådan här jag är satt att vara och min direkthet är en av de saker jag kan bidra med här i världen.

Jag tänker ofta på den gången när jag blev presenterad för en tonårstjej som begåvats med en extra kromosom. Och jag sa: "Hej, jag heter Anna och är Kajsas mamma. Vad heter du?"  Och hon sa vad hon hette och berättade sedan i förtrolig ton att att hon börjar bli stor nu. Och så sa hon att hon fått hår på rumpan och sedan pekade hon i armhålan och upplyste mig om att det minsann börjat växa hår där också. Sedan knep hon ett stadigt tag om sin begynnande byst och sa förundrat: "Jag har fått bröst också!"

Uppenbarligen hade hon ett ännu friare flöde mellan hjärnan och munnen än vad jag har. Men principen är den samma. Och visst blev jag en smula ställd över den informationen jag fått. Men det var också otroligt befriande att möta en människa som sa precis som det va. Och det är faktiskt mycket tack vare henne som jag lyckats acceptera och se värdet i min egen förmåga.

Nu har jag en annan sak överst på min önskelista. Jag skulle vilja ha en simulator. Någon sorts elektronisk huv som gjorde det möjligt att få uppleva hur det är att vara i andra människors tankar och känsloliv. Det skulle vara så intressant! Tänk att för en stund få känna hur det är att vara en sävlig person. En målmedveten. En äventyrslysten. En rationell. Jag vet ju bara hur det är att vara jag och hur omvärlden ser ut och känns ur mitt eget perspektiv. Hur det är att vara Du kan jag bara gissa mig till. Men jag skulle vilja få uppleva det. Jag skulle vilja vara du, bara en yttepytteliten stund. Få känna som Du och tänka som Du och betrakta omvärlden ur ditt perspektiv.

För det finns så väldigt många Du:n här i världen och bara ett enda jag. Vilket innebär att varje Jag,  faktiskt vet väldigt lite om hur det är att vara människa. För ingen människa är den andre lik och därför finns det lika många sätt att vara människa på som det finns människor i världen. Och tänk vad intressant det skulle vara att få en inblick i detta enorma bibliotek...

Ingmar Olsson fångar det så bra i sin text:

Det finns så många sköna människor, som liksom aldrig kommer fram
Precis som böcker i ett bibliotek, som bara står och samlar damm
Och om man bara tittar utanpå, då missar man en värld. Som man aldrig får en enda aning om, fast hela tiden finns den där

En del är långa, andra korta. En del är hemma, andra borta
En del är tunna, andra tjocka. Men alla har dom nåt att ge
Yeah yeah yeah, nåt att ge

Det finns så många sköna människor, som liksom aldrig får en chans
Dom blir bedömda efter pärmarna, precis som om resten inte fanns
Men det som öppnar sej där inuti är värt sin vikt i guld
För varenda människa har sin egen saga, viktig för sin egen skull

Det finns så många sköna människor, som liksom alltid kommer snett
Precis som böcker i ett bibliotek, Dom kommer aldrig till sin rätt
En ynklig rygg utav ett mäktigt verk, är allt som sticker fram
Av alla andra sidor ser man ingenting, Och det är både synd och skam