Om att falla

Så har vi fått vinter igen och det gör att det blir betydligt ljusare. Att traska omkring i de snötäckta markerna är en behaglig form av ljusterapi. Men vintervädret gör också att det blir ordentligt halt på sina ställen och att promenera på halt underlag är en utmaning som sätter sina spår, både i rygg och lårmuskler. Fast man vet att det inte hjälper, så spänner man sig, eftersom man verkligen inte vill dratta på ändan och slå sig fördärvad. Det känns som om det tar ungefär dubbelt så mycket kraft att gå där det är halt, än vad det gör att gå på ett stabilt underlag. 

Eftersom jag är som jag är, så får detta mig naturligtvis att fundera kring fallandet.

Jag minns en gammal dam som alltid använde rullator inomhus, men som inte ansåg sig behöva den utomhus. Vanligtvis brukar det vara tvärtom och sålunda blev jag nyfiken och frågade henne om varför hon inte använde rullatorn i trädgården. Och hon svarade att hon inte var rädd för att falla när hon var ute eftersom hon visste att hon skulle landa mjukt om hon föll på gräsmattan. Hon menade att det var mycket farligare att falla inomhus där golvet var hårt och det fanns så många vassa kanter att slå sig på.

Många människor hoppar bungyjump från höga höjder utan att vara rädda. För de vet att gummibandet tar emot dem i fallet. Om man erbjöd dessa människor att prova att göra samma hopp utan gummiband, så skulle säkerligen alla tacka nej. 

Om man överför det här lilla resonemanget på det känslomässiga planet så blir det tydligt varför somliga människor vågar leva livet fullt ut och andra inte. Det handlar inte så värst mycket om kapacitet och förmåga utan det har mer att göra med trygghet. Om man känner att man kan landa mjukt när man faller. Om man har någons famn att krypa in i när det gått åt fanders. Om man inte har det så går det mesta av kraften och tiden åt till att undvika fallandet. Då spänner man sig och håller emot och till slut får man ont. 

Men om man har någon som tar emot, då kan man slappna av och få kraft över. Och då kan man våga lite mer och prova sig fram i livet. Då kan man ta det där språnget eftersom man vet att det finns en livlina.

Vill man dra alltihop ännu ett steg längre så kan man överföra resonemanget även på vårt förhållande till döden. Den största fallet vi kommer att göra här i livet. Vad har vi för känslor och tankar inför livet efter detta? Behöver vi spänna oss och hålla emot eftersom vi inte tror att fallet blir mjukt eller har vi en känsla av att någon eller något tar emot oss när den dagen kommer? 

Att våga falla verkar vara nödvändigt för att man ska få modet att leva. När jag betraktar de små barnbarnen i ljuset av detta så kan jag konstatera att de börjar i rätt ände med inlärningen.  De börjar med det viktigaste och faller konstant hela tiden.