Om att gräva upp rötter vid ån

I går var jag uppe i Liatorp och tömde lite till ur lägenheten. Medan jag var där kom jag i samspråk med två kvinnor. Den ena känner jag sedan tidigare och den andra var en helt ny bekantskap för mig. Båda de där samtalen kom att beröra mig.

Jag berättade entusiastiskt för henne som jag känner om det nya hemmet i Ryfors. Man skulle nog också kunna hävda att jag pladdrade på helt besinningslöst, men det är oviktigt i sammanhanget. När jag väl tystnat sa hon i alla fall att hon trodde att det här skulle bli bra för mig. "För där ute på landet kan du gå nere vid ån och gräva upp rötter och göra allt det där du brukar göra."

Den meningen fastnade. Mig veteligen så har jag inte grävt upp en enda rot sedan vi kom till Liatorp och innan dess var det heller inte vanligt förekommande. Har bara stuvat maskrosrötter vid ett fåtal tillfällen...  Strunt samma - det hon förmedlade var att hon upplevde att jag inte kunde få utlopp för hela min potential så länge jag bor på asfalt med alltför många människor omkring mig.

Den andra kvinnan som jag kom i samspråk med var ung och vacker. En riktig amasonkvinna i vardande. Hon kändes som en blandninga av dataspelens krigarprinsessor och den goda bullbakande mamman. Den ultimata allt-i-ett-lösningen med andra ord. Det var vad jag såg från mitt håll. Jag upptäckte dock omedelbart att det inte på något sätt stämde överens med hennes självbild. Hon berättade en del och jag förstod att livet inte har varit så snällt mot henne och att det har fått henne att tappa tron på sig själv. Hon har blivit rädd och krymt sin värld för att överleva.

Jag speglade mig i dessa båda kvinnor. Kände igen mig själv i den unga och visste att jag varit precis som hon. Gjort och känt precis som hon. Samtidigt hade jag den andra kvinans ord om att gräva upp rötter ringande i öronen. Såg på mig själv genom hennes ögon och visste att hon sett det jag själv glömt bort.

För så är det - när man krymper sin värld för att överleva får man lätt för sig att den är precis så liten som man gör den. Man tror att man själv är så obetydlig som man känner sig.

När jag kom hem såg jag mina "magiska" stenar ligga på altanräcket. Jag hade lagt ut dem där tidigt på morgonen medan regnet föll och nu badade de i solsken. Tanken var att de skulle bli renade och fulltankade med ny energi så att jag kan börja använda dem igen. Hela Liatorpstiden har de legat obrukade i en byrålåda.

Vad blir då slutsatsen av en dag som denna? På den frågan finns det bara ett svar: Jag är på G. Jag är inte rädd längre och jag är redo att återuppta allt det som är jag.

Och inom mig hoppas och tror jag att det kommer en dag när den unga kvinnan som jag mötte idag kan säga det samma.

Tomas Hagenfors sjunger:

Rädda att leva krymper vi livet

Vågar ej bruka allt som är givet

Rädda att mista samlar vi mycket

Gapar och mister hela vårt stycke

Du som är rädd

Du kan bli älskad