Om att hitta sin inre Tabita

För ett antal år sedan samtalade jag med en kvinna som nått pensionsåldern. Jag frågade henne hur hon kände inför det faktum att hon nu skulle sluta sitt arbete. Hennes svar förvånade mig och fick mig att tänka till. Hon sa att pensioneringen kom väldigt lägligt eftersom det var först nu som hon var fri att göra som hon ville i livet. Hennes mamma hade nyligen dött och naturligtvis sörjde hon sin mamma. Men hon kände också en stor lättnad. Nu när moderns blick inte längre vakade över henne så kunde hon bestämma själv hur hon ville ha det.

Nog föder ett sådant svar många följdfrågor.. Men jag blev så överrumplad att jag inte kom mig för att ställa någon av dem.

Under samma period var jag med om ett annat möte som var lika häpnadsväckande, fast åt andra hållet. Jag jobbade som rehabassistent och tog emot systern till en av de strokepatienter som jag arbetade med. Hon hade inte träffat honom sedan han blev sjuk och jag kände ett behov av att förbereda henne något på den förändring han genomgått. Så jag försökte med några få ord beskriva hennes "nya" bror medan vi gick genom korridoren på väg mot hans rum.

Jag hade förväntat mig en bekymmersrynka i hennes panna. Ett sorgset ansiktsuttryck och steg som saktade in en aning för att skjuta upp det oundvikliga mötet. Men inget av det där inträffade. Istället såg hon på mig med entusiasm och förväntan och sa:" Det ska bli så spännande att få träffa honom och se vem han har blivit. Vilka nya sidor av honom som dykt upp."

Alldeles nyligen lyssnade jag på ett podavsnitt där Anna Mannheimer sa något som fick mig att knyta ihop dessa båda episoder. Hon sa att det inte alltid är så användbart att gå omkring med det inre barnet i handen. Att det faktiskt inte är till någon större hjälp när det kommer till att tackla vuxenlivets vedermödor. Ett barn är ju trots allt ett barn, med allt vad det innebär. Hon hade insett att det behövdes ett komplement. Någon att hålla i den andra handen. Och efter att ha poddat med Mia Skäringer under ett antal veckor så hade hon kommit på vem hon behövde ha som följeslagare. Hon behövde hitta sin inre Tabita.

Tabita är en karaktär skapad och gestaltad av Mia Skäringer. En udda figur som är något av en antihjälte. Hon är väl egentligen på ytan allt det där som man som kvinna är rädd för att bli. Men under det har hon egenskaper som jag tror vi både längtar efter och behöver. Hon är trygg i sig själv och nöjd med den hon är. Hon går sin egen väg och är just inte rädd för någonting. Hon låter folk vara som de är, väl medveten om att det alltid finns skäl bakom varje märkligt beteende. Hon är frispråkig och säger ifrån när det behövs.

Eller hur är ni med hur jag tänker? Den där kvinnan som stod i begrepp att gå i pension måste haft extremt god kontakt med sitt inre barn genom hela livet. Men det blev allt lite tokigt så här utifrån sett. Man får en bestämd känsla av att hon missat något väsentligt på vägen. Strokepatientens syster tycks också ha god kontakt med sitt inre barn. Varifrån skulle hon annars ha hämtat denna oförställda nyfikenhet och sorglöshet? Men visst tycks hon även vara kompis med sin inre Tabita? Annars hade hon inte kunnat stå så stadigt och vara så generös mot sin bror.

Om man vill vara en människa som har modet att leva och låta leva så behövs det minsann en motvikt till det inre behövande barnet. Någon som är modig nog att bejaka förändring och utvecklig. Någon som förmår se om sitt eget hus och fylla visthusbodarna så att det hela tiden finns något att ge och ta av. Först då har man förmågan att möta sin förändrade bror med ett öppet sinne.