Om att sitta under sin korkek

En ung präst erbjöds en ny tjänst i en annan församling efter det att han tjänstgjort i sin första församling under ett par års tid. Hans pappa tyckte att han absolut borde nappa på erbjudandet. "Det är viktigt när man är ny att man samlar på sig så mycket erfarenheter som möjligt" menade han. Den unge prästen höll helt med sin far , men valde ändå att tacka nej till tjänsten. Hans motivering lät ungefär så här: Jag har nyss etablerat mig i en församling och att göra om den proceduren i en annan församling kommer nog inte att tillföra så mycket, mer än att jag blir ännu bättre på att hantera nya människor. Men om jag däremot stannar kvar så kommer jag att mötas av nya utmaningar. Som till exempel långsiktig planering, fördjupade relationer och att se och ta vara på utvecklingen som sker i långsamma processer.

Det är snart trettio år sedan det här samtalet utspelade sig men jag tycker att det säger någonting viktigt för oss idag. Nuförtiden är vi så rädda för stagnation och vi ser ett så stort värde i att ständigt jaga efter nytt. Nya upplevelser, nya sammanhang, ny inspiration och nya människor. Och visst är väl det både härligt och utvecklande att få ny input! Men vi glömmer lätt bort det där andra alternativet, som också har så mycket att erbjuda. Att stanna kvar och förbli stilla. Visst pladdrar vi på om mindfullness och om vikten att vara här och nu. Om den viktiga närvaron. Men samtidigt beter vi oss, som om vi på allvar tror att gräset faktiskt är grönare nästan överallt, än vad det är på den platsen där vi för tillfället befinner oss.

Någon fick frågan: Om du fick möjlighet att göra precis vad du ville, vad skulle du göra då? "Jag skulle stå och röka under fläkten hemma hos mina barn och vara omgiven av deras familjer." Och om du fick resa vart du ville, vart skulle du då vilja bege dig? " Då vill jag resa omkring i mitt inre". Visst är väl svaren uppfriskande annorlunda! Detta är uppenbarligen en människa som förstått värdet i att stanna kvar och förbli stilla.

Naturligtvis är det föga eftersträvansvärt att vi alla blir sittandes under varsin korkek och känner oss helt tillfreds med detta arrangemang. Men lite då och då behöver vi nog alla välja det alternativet. Vi behöver stå stilla medan alla andra rusar och vi behöver vattna gräset under våra fötter. Och vi behöver inte jaga efter nytt hela tiden eftersom det finns så mycket att upptäcka i det vi redan har.