Om att skjuta framför sig

Precis innan jag vaknade i morse hade jag en alldeles kristallklar dröm. En sådan där dröm som följer med ut i vakenheten och fortsätter sitt liv i de medvetna tankarna. Budskapet den förmedlar är tydligt och jag förstår precis vad det är den vill ha sagt. Men när jag nu ska sätta ord på det känns det som att det kan bli lite rörigt och svårbegripligt. Vi får se hur det går...

I drömmen fick jag fyra eller möjligtvis fem trähjärtan. Vackert formgivna, välputsade och inoljade. Och de skulle fogas samman till en blomma eller till en fyrklöver så småningom. Det förstod jag direkt när jag såg dem. De passade så väl ihop. Men jag kände mig inte redo att göra det än och valde därför att skjuta dem framför mig. Bokstavligen. Fast de var små och kunde rymmas i min hand så blev de stora och åbäkiga när jag skulle putta dem framför mig, när jag gick.

Den som gett hjärtanen till mig stod vid sidan om och iakttog mina förehavanden.  Frågade stillsamt varför jag inte fogade samman bitarna jag fått. Och jag svarade, aningen stressat, att jag behövde få lite tid på mig. Jag visste så väl att de där bitarna var delar av mig själv. Att de var saknade pusselbitar, mognade frukter och kompletterande egenskaper som nu krävde att få bli implementerade i mitt jag. Och de skulle innebära en förändring, en förbättring och nya parametrar att förhålla sig till. Jag kände mig inte redo. Tyckte mig behöva mer tid och skjöt därför tappert vidare på mina trähjärtan.

Den som stod bredvid lät mig hållas en stund men la sedan handen på min axel och fick stopp på min framfart. Pekade på spåren som hjärtanen lämnat efter sig och sa: "Du tror att du skjuter dem framför dig, men i själva verket följer du efter dem. Vandrar i spåren och låter dem leda dig." 

Och jag förstod plötsligt att hur jag än valde att förhålla mig till mina nya delar så skulle de ändå forma mitt sätt att vara hädanefter. Oavsett om jag fogade samman dem och tog dem till mig eller om jag valde att även fortsättningsvis skjuta dem framför mig och hålla dem ifrån mig. Mitt val stod i praktiken mellan att fortsätta vandra i spåren eller att låta bitarna falla på plats i hjärtat. 

Och jag inser nu att det bästa jag kan göra är att öppna upp och ta emot. Även om jag inte riktigt vet vad det kommer att innebära. För jag kommer liksom inte undan hur jag än gör.