Om skåpsupandets ädla konst

I lördagens avsnitt av Så mycket bättre sa Linnéa Henriksson att hon måste behandla sig själv som en nykter prestationsknarkare. Ett uttalande som raskt placerade överpresterandet där det hör hemma - i facket bland allt annat missbruk.

För mig var det en ny tanke. Jag har tidigare förstått att missbruk kan handla om så mycket mer än alkohol och narkotika. Som till exempel spelberoende, ätstörningar, sexmissbruk, shopping och träning. Men jag har aldrig riktigt kopplat ihop presterandet med den problematiken. Fast  det egentligen är en självklarhet att det hör hemma just där, bland allt annat som kan användas för att döva ångesten.

För nog får man ångest om man inte känner att man duger som man är. Om det upplevda egenvärdet är konkursdrabbat och befinner sig långt ner på minus-sidan. Det är ett fullkomligt outhärdligt läge att befinna sig i och därför måste man till varje pris hitta ett sätt att komma ur det, om så bara för en liten stund. Och då finns det som sagt flera olika saker att ta till som bedövning och försköning.

Jag känner mina löss och vet med mig att jag är en person som lätt skulle kunna trilla dit. Jag har en generöst tilltagen grundångest och en självkänsla som kommer och går lite som den vill. Alltså en perfekt grogrund för alla typer av missbruk. Därför håller jag för säkerhets skull ett vakande öga på mitt alkoholintag och mitt överätande. För jag vill verkligen inte halka över gränsen.

Visst låter det både klokt och insiktsfullt! Men ack vad man kan bedra sig. Linnéas ord fungerade som en sorts intervention för mig. De blev en väckarklocka som fick mig att vakna upp ur min förljugenhet och tvingade mig att se sanningen i vitögat. Och så här ser den ut:

Jag befinner mig inte alls i riskzonen för varken ätstörningar eller alkoholism. Men jag pratar gärna om det för att flytta fokus från det egentliga problemet. Och den enda anledningen till att jag inte kopplat ihop prestation med missbruk är att det är precis exakt det som är problemet i mitt fall. Jag presterar för att döva ångesten och för att skapa mig ett värde. Inte alltid - men alldeles för ofta och alldeles för mycket.

Utan att överdriva det allra minsta så kan man säga att jag är en riktig skåpsupare. Jag lyckas ge sken av att vara en ganska cool och avslappnad människa som kan konsten att njuta av livet. En sådan som hittat lagomnivån och som kan bjuda på sina tillkortakommanden. Vilket fungerar ypperligt som täckmantel för allt det där som pågår i det fördolda.

Bakom den fasaden döljer sig en människa vars värde är oerhört bräckligt. En människa som ofta fylls av mer ångest än hon förmår härbärgera. En människa som använder sig av prestation för att skapa sig att värde. Som behöver döva och försköna för att orka leva med sig själv. 

När jag var liten hävdade mina systrar vid ett tillfälle att jag ätit upp det mesta av deras marknadskarameller. Jag kände mig falskt anklagad, för jag hade ju faktiskt bara tagit en karamell. Att jag gjort det väldigt många gånger kunde jag inte riktigt ta till mig. Och jag beter mig på samma sätt nu. Mitt liv är fyllt av enstaka små oskyldiga prestationer. Jag tar liksom en klunk ur det ena skåpet och sedan en ur det andra. Att jag vill ha sängen bäddad är ju faktiskt inget märvärdigt. Och att jag inte tycker om att ha disk stående är väl heller inget att haka upp sig på. Och om vi nu ska ha gäster så är det väl trevlgt om det finns något hembakat att bjuda på.

Det är den sammanlagda mängden och det faktum att jag nästan inte klarar av att avstå, som gör det till ett problem. 

För att kunna sluta upp med det här beteendet behöver jag finna mitt eget värde och jag kan nog bara hitta mitt eget värde genom att sluta upp med det här beteendet. Det blir en delikat "moment tjugotvå utmaning" att ta tag i...