Oreberget

Oreberget är inte stort. Det mesta av "berget" syns på den här bilden. Det är bara en liten kulle, en stenbumling ute på ett näs.

Men storleken har som sagt ingen betydelse - platsen är vacker och vi har varit där flera gånger den här sommaren.

På den här bänken har vi suttit med vårt kaffe och pratat om livet. Eller ska man kanske säga att vi orerat på Oreberget?

Och så har vi förstås badat också. Tittar man noga så ser man Tomas huvud sticka upp ur vattnet.

Utmed strandkanten på andra sidan kan man gå på Germund Jonaes stig. Den promenadslingan som tar sin början vid kyrkan i Göteryd.

I går när vi var här ute blåste det. Därför tog vi oss över till andra sidan berget för att få lä när vi skulle fika. Det låter väl nåt det!

Vi är verkligen bortskämda med att ha vackra utsikter till eftermiddagskaffet.

Att ordet utsikt och ordet insikt hänger samman, tänkte jag på igår när jag satt och såg ut över vattnet. I mitt huvud såg jag en bild av ett hus med stora fönster som gav både utsikt och insikt. 

Vad innebär det att vara en insiktsfull människa? 

Kan det vara så att det inte är någon större skillnad på hus och människor i det fallet? Att det krävs god utsikt för att man ska få god insikt? Och att det krävs god insikt för att man ska få god utsikt? Att man kan se på sig själv i förhållande till omvärlden och på omvärlden i förhållande till sig själv?

Det där med självinsikt är ju annars något man tänker på som en privat sak. Att man själv förstår sig på sig själv. Men om man stannar vid det hamnar man i ett tillstånd av navelskådning. Och navelludd i all ära - men inte finns det så värst mycket klokhet att hämta i det! För att få en god självinsikt behövs det också en god självutsikt.