Ordet inte

När jag läst min blogg för Tomas igår, rätade han ut mina frågetecken på en gång. För honom fanns det inget förvirrande alls med budskapen från sniglarna, fästingarna och vildsvinen. När han förklarade för mig hur han resonerade så insåg jag att jag som vanligt hade krånglat till det hela och gjort om en uppmuntran till någonting kravladdat.

Det är det där lilla ordet inte som ställer till det eftersom hjärnan har så svårt för att uppfatta just det ordet. 

Sammanfattningsvis kan man säga att hans tolkning såg ut ungefär som följer:

Sniglarna säger till dig att inte oroa dig över att du är en orolig person. Det är sådan du är - så ta det i famn och bekymra dig inte över detta.

Fästingarna säger till dig att sluta se på dig själv som en misslyckad person. Du är inte misslyckad! 

Vildsvinen säger till dig att du inte behöver klara allt och lyckas med allt för att duga. Att det inte handlar om allt eller inget utan att det istället handlar om att hitta sin egen lagomnivå. Där man trivs och mår bra. Där man klarar en del och lyckas ibland och där det får vara alldeles tillräckligt. Sänk kravribban människa!

Visst är det väl fascinerande att man kan uppfatta saker och ting så olika beroende på vilka glasögon man ser igenom? Jag såg krav där han såg acceptans. Jag såg otillräcklighet som behövde åtgärdas där han såg kapacitet som var fullt tillräcklig. Min bild var färgad av rädsla och hans var färgad av kärlek.

Jag började se på en film i går kväll, men somnade sedan som vanligt ifrån den. Fast innan jag somnade hann jag snappa upp ett citat som lite grann hänger ihop med detta - hur olika man kan se på saker och ting.

Jag vill inte vara en produkt av min omgivning.

Jag vill att min omgivning ska vara en produkt av mig.

Om man nu bortser ifrån att detta var ett uttalande som kom från en psykopat så tycker jag att det uttrycker ganska så exakt skillnaden mellan att ha offerkoftan på sig eller inte. Skillnaden mellan att tro på sig själv och sin förmåga eller inte. Skillnaden mellan rädslans och kärlekens perspektiv.

I natt går jag omkring och klämmer och känner på min egen omgivning och mitt förhållande till den. Försöker se på mig själv, det jag gör och är, genom Tomas "kärleksögon" där jag är tillräcklig och duger som jag är. 

Hur formar jag min omgivning? Vilka energier sänder jag ut och vad får mitt agerande för konsekvenser? 

Vad händer i dig när du läser min blogg? Vad händer i dig när vi möts i ett samtal? Det jag säger och gör, hur påverkar det ditt sätt att vara, tänka och känna?

Om jag nu inte är så där misslyckad och obetydlig och otillräcklig som det ser ut när jag ser på mig själv genom rädslan.  Om jag faktiskt är en människa med kvaliteter och kapacitet och förmåga att bidra. Hur ser då det bidraget ut? Vad är det jag mejslar fram när jag karvar i människors hjärtan?

Det är tur att natten ännu är ung, för det här tåls att tänka på. Men jag börjar redan kunna skönja vaga konturer av min egen formgivning av omgivningen. Jag kan faktiskt se att det var jag som lyckades få bort vissa bitar som skavde. Att det var jag som fick bort tuvan som så ofta skälpte ett visst lass. Att jag planterat en och annan känslomässig blomma som förgyllt livet för andra.

Jag håller hårt i kärleksglasögonen. Vill ha dem på så länge det bara går. Allt blir så mycket vackrare och enklare när jag ser igenom dem. Kanske ska jag rentav ta och behålla de här glasögonen - för inte vill jag vara utan dem inte.