Oro

En av alla fördelarna med vårt bostadsbyte är att vi nu kommer flera mil närmare mina föräldrar. Det känns skönt med tanke på att de börjar bli ordentligt gamla och skruttiga och behöver hjälp med lite av varje. Nu blir det betydligt enklare för oss att kunna ge dem en hjälpande hand.  De är mycket glada över detta och uttrycker att det ger dem en ökad känsla av trygghet.

Och nu när vi bor så nära så kan de till och med komma och hälsa på hos oss. Det är nästan två år sedan de gjorde det sist och vi har alla utgått ifrån att den tiden är förbi. Men där hade vi fel - för i förrgår var de här och drack kaffe och gick husesyn. Det var en stor dag och vi hade det riktigt trevligt.

Fast under, över och genom trevligheten strömmade oroshärdarna fritt från alla håll och kanter.

Det är ingen enkel sak att se på när ens föräldrar demonteras och förmågorna bleknar bort en efter en. Exakt hur långt den här processen har gått blev extremt tydligt när vi nu möttes i en ny miljö. Och man oroar sig för bilkörningen, för fallrisken, för de konstanta smärtorna. För all den där tröttheten som gör det så svårt att hänga med i samtal och som kapar förmågan att ta in intryck. Vad händer med orden som blir sagda? Landar de där de ska eller blir de till obegripliga fragment som bara ställer till det? Och naturligtvis kan man inte heller låta bli att tänka på hur det ska bli sen. Man oroar sig för sorgearbetet som de går igenom och för det som någon av dem har framför sig.

Trots allt detta så har de inte slutat vara föräldrar. Så de oroar sig för mig och för Tomas. De förstår sig inte på mitt mående. (och vem gör väl det??) Med upprörda röster påminner de mig om att det bara var några månader sedan jag mådde som allra sämst och att jag då inte klarade av någonting på egen hand. Att Tomas då fick vara i konstant stand-by läge och gav allt han hade och lite till. "Och nu flyttar ni hux flux och varifrån kom kraften att genomföra detta?" De är rädda för bakslag och för att vi ska förta oss. De hastiga svängningarna gör också att de har lite svårt att lita på vad vi säger och det ger upphov till obehagliga fantasier om tänkbara bakomliggande motiv och skeenden.

Tro mig när jag säger att det var två utmattande timmar vi genomlevde den eftermiddagen.

Det är oundvikligt att bli frustrerad över all denna oro. Den känns som slöseri med tid och kraft eftersom den inte gör någon som helst nytta. Allt blir som det blir och allt är som det är oavsett hur mycket oro man lyckas producera. Men riktigt så enkelt är det nog inte. Psykolog-Sigurd pratade om det där med känslor och försvarsmekanismer. Han sa att alla dessa har vi fått som hjälp och att de är till för att skydda och bevara.

När man ser på oron ur det perspektivet så byter den skepnad. Den förvandlas från ett störande moment till en funktion som säkerställer att vi bryr oss om varandra. Kanske är den till och med nödvändig för hela omsorgens existens?

I så fall måste jag förmodligen omvärdera den där eftermiddagen och sätta andra ord på allt det där som strömmade under, över och genom trevligheten. Kan man säga så, att vi brydde oss så mycket om varandra att vi tog helt slut på kuppen?