Osäkerhet

Att känna sig osäker är väl just ingenting som vi strävar efter. Vi vill gärna veta var skåpet ska stå och inbillar oss att de lagda korten ska förbli liggande, precis där vi lagt dem. Det är så vi behöver ha det för att skapa lugn och stabilitet i våra liv. Så när vi hittar ett koncept som fungerar så kör vi på det enda tills osäkerheten drabbar oss. För så är det - förr eller senare dyker den upp och tar över vårt känsloliv.

Vi har nyligen flyttat, vilket per automatik innebär en period av osäkerhet. En person jag tycker om funderar just nu på sin kärleksrelations vara eller icke vara. I mitt föräldrahem ligger pappa och kämpar med sin lunginflamation. Det går så bra det kan - men om det räcker eller inte - det återstår att se. Så det är väl kanske inte så konstigt att jag börjat fundera över det där med osäkerheten.

Psykolog-Sigurd pratade om känsloregistet och våra försvarsmekanismer. Att de alla är ämnade att fungera som skydd och hjälp för individen och flocken. Att vi skäms när vi gör fel hjälper oss att undvika de grövsta övertrampen. Rädslan ger oss en kompass som kan guida oss förbi faror. Och så vidare...

Sålunda borde man kunna utgå ifrån att även osäkerheten är en gåva med stor potential.

Och det kan man väl säga om osäkerheten - att den får oss att tänka efter och ifrågasätta våra val och ståndpunkter. Så länge vi förblir i osäkerheten så finns det ingenting som är säkert. Och någon gång ibland - en stund lite då och då - så kan det vara väldigt konstruktivt. Osäkerheten skapar ett naturligt forum för de stora frågorna och tvingar ut tankarna till områden som de annars gärna undviker. Alternativen flyger omkring i luften och vem är då jag i allt detta? Vad vill jag? Vad behöver jag? Vad är viktigt på riktigt?

Men precis som med alla andra känslolägen - så är det inte meningen att man ska stanna kvar här för länge. Att fastna i osäkerheten föder ängest och gör oss handlingsförlamade. Att gå omkring och vara lyckliga hela tiden gör oss förmodligen ganska korkade. Om man alltid har försvarsmekanismerna påkopplade så får man aldrig den närhet man behöver.

Ibland får vi hjälp av livet med att ta oss ur vår osäkerhet. Någonting av allt det där som var möjligt händer och då vet vi - så här blev det. Vid andra tillfällen måste vi ta oss ur den av egen kraft. Ett beslut måste tas och vi måste börja gå åt något håll.  

Livet är alltid på väg...

Och när man ser det så här så framstår det ju plötsligt ganska friskt att leva i en känslomässig bergochdalbana. Vilket är trösterikt för oss som gör det...