På tal om hem...

De senaste två kvällarna har jag ägnat åt att titta på "Alias Grace". En miniserie som jag hittade på Netflix. En stillsam och sorglig berättelse om en ung kvinna som blir dömd till livstidsfängelse, anklagad för mord. Dock finns det de som är lite tveksamma till om huruvida hon är skyldig eller inte. För att utreda saken tillkallas en psykolog. Under flera veckors tid samtalar han dagligen med Grace i hopp om att få alla pusselbitarna på plats. Medan samtalen pågår sitter Grace hela tiden och syr på ett lapptäcke. Vid ett tillfälle börjar hon berätta för psykologen om täcket hon syr. Om tekniken och symboliken bakom den. Det så kallde blockhusmönstret eller Log cabin som det heter på utrikeska.

Enligt traditionen, som hon fått den förklarad för sig, så ska alltid den mittersta rutan vara röd. Den symboliserar nämligen själva hjärtat. Det kan vara hemmets hjärta, äktenskapets hjärta eller den egna individens hjärta. Hur man än väljer att se på det, så är det i alla fall det mest centrala. Ett varmt bultande hjärta som upprätthåller själva livet.

Tygbitarna som sys på kring den lilla röda biten delas upp i en ljus och en mörk halva. I nöd och lust. För de goda dagarna och för de svåra. Som en påminnelse om att båda existerar och att båda är lika viktiga.

Jag har aldrig hört den här berättelsen om blockhusmönstret förut. Jag har bara tänkt att det är ett väldigt praktiskt sätt att sy lapptäcken på och snyggt blir det ju också. Men nu fick det plötsligt en helt ny innebörd och jag tycker att den hänger ihop med gårdagens blogg eftersom den också berättar någonting om vad ett hem är. 

Bra dagar och dåliga dagar, där hjärtat alltid är det mest centrala.

Det är inte jag som sytt det här täcket - jag har "lånat" bilden från min vän Google.