På tunn is

Igår gick vi en härlig promenad på sjön Römningen. Vet inte riktigt hur tjock isen var, men vi höll oss i ytterkanterna hela tiden. Sjön är otroligt långgrund, så där vi gick hade vi bottnat om isen hade brustit. Tomas trodde absolut att isen var tjock nog för att man skulle kunna ge sig ut mitt på sjön, men jag förbjöd honom eftersom jag var övertygad om att den var alldeles för tunn. 

Hur vi förhåller oss till isen säger en hel del om våra personligheter. Tomas är utrustad med en grundtrygghet medan jag oroar mig för allt och det mesta, oavsett om det behövs eller inte. Förmodligen har vi rätt i våra antaganden båda två. Efter flera dygns kyla borde isen ha hunnit bli lagom tjock över hela sjön. Men samtidigt påverkas isens tjocklek av så många faktorer att den trots allt kan vara lövtunn och livsfarlig på vissa ställen.

Senare på eftermiddagen ringde de från Kajsas boende och berättade att en av personalen hade dött av en hjärtinfakt, femtiotvå år gammal. De ville att vi som föräldrar skulle komma dit och vara med när de informerade de boende om detta. Naturligtvis åkte vi in och var med när beskedet lämnades.

Vi satt runt det stora köksbordet och alla var samlade. Och det gräts och det skrattades om vartannat när sex ungdomar med olika funktionshinder försökte ta in det stora och svåra som hänt. Och det åts tårta och det blev tyst och det pratades en smula forcerat. Och frågor ställdes och anekdoter berättades. Det blev en fin stund.

Medan jag satt där och betraktade allihopa tänkte jag på livet och döden och isen. Att livet är som isen. Att det bär och håller för så mycket och att det samtidigt kan brista och gå sönder när man minst av allt anar det.