Paradoxer

På wikipedia står följande att läsa om paradoxer: En paradox är ett påstående som förefaller korrekt utifrån sanna antaganden men leder till självmotsägelser eller till logiskt oacceptabla slutsatser. 

Livet är verkligen fullproppat med paradoxer. Motsägelsefulla brytpunkter där vägar korsas och ytterligheter möts. Livet är som vackrast när det står intill döden. De svåraste stunderna rymmer de mest betydelsefulla gåvorna. Den djupaste ilskan springer ur den största kärleken. 

Jag brukar tänka att det är förvirringen som uppstår när ytterligheterna möts, som är själva hemligheten bakom paradoxernas effekt. För nog är det väl så att man blir ganska förvirrad av att stå med en fot i döden och en i livet? En fot i ilskan och en i kärleken? Det uppstår någon sorts kreativt kaos som gör att hjärnan och hjärtat omöjligen kan köra på i sina väl invanda mönster. Man tvingas agera och reagera på ett sätt som man inte är van vid och när man gör det skapas det möjlighet till förändring.

Att leva i äktenskap är att befinna sig i en ständig paradox. I en ständig förvirring. Att få en man och en kvinna att fungera tillsammans är på ett plan en helt omöjlig ekvation eftersom vi är så himla olika. Vi agerar olika. Prioriterar olika. Vi tänker i helt skillda banor och våra känsloliv fungerar inte alls på samma sätt. Och trots och tack vare detta, så dras vi till varandra. Vi blir förälskade och sugs in i kaoset och fast vi egentligen hamnat i en torktumlare så upplever vi ett stort lugn och en känsla av att ha hittat hem. Och kanske känns det så eftersom vi någonstans inom oss vet att oordningen är säkerställd. Hädanefter kommer vi att få det kreativa kaos som vi behöver för att växa och utvecklas som människor. Vi har funnit den människa som är vår raka motsats och paradoxen kan börja!

De två senaste veckorna har det varit ordentlig fart på den Högbergska torktumlaren. Det har varit gott om både motsägelser och brytpunkter. Kärleken och ilskan har befunnit sig tätt intill varandra och ett förvirrat kaos har fyllt hemmet. Och det har varit svårt och härligt på ett sätt som inte riktigt går att beskriva. Och det är ju för all del en paradox det också - att det som verkligen känns viktigt och riktigt inte går att dela med sig av.