Påsken varar ända fram till julen...

I april månad planterades de här penséerna och sedan dess har de blommat och blommat. När vi flyttade in i slutet av augusti var jag förundrad redan då över att de fortfarande var igång. Penséer brukar ju ha en tendens att ge upp så fort det blir riktig sommarvärme. Men inte de här inte...

Och nu är det alltså strax dax för att göra adventsfint i krukan och penséerna de blommar fortfarande. Vilket gör att årets krukarrangemang förmodligen inte kommer se ut riktigt som det brukar. För inte näns jag då ta bort dem inte.

Man ställs hela tiden inför nya utmaningar här i livet!

När vi skulle köpa smågodis på gräddbullsfabriken igår visade det sig att inte heller godisköpandet fungerar riktigt som det brukar för tillfället. Sedan återstår det väl att se om förändringen är permanent eller om det bara var en tillfällighet att det blev som det blev just igår.

En liten kille tittade upp på sin mamma och sa att godiset ville få följa med honom hem. Det var hans sätt att säga att han behövde ha lite fler godisbitar i sin påse för att känna sig nöjd. Men han sa det med en sådan inlevelse att man omöjligt kunde låta bli att bli berörd. Naturligtvis fick han lov att fylla på lite extra efter den kommentaren.

Jag drabbades plötsligt av samma känsla inför godiset som jag kan göra inför kattungar som hotas med avlivning om de inte får ett nytt hem inom de närmaste dagarna. Omhändertagandets hormoner löpte amok och jag tyckte mig kunna höra små bedjande utrop från plastlådorna: Ta mig med! Jag vill få följa med dig hem!

Det var rent omöjligt att säga nej och så blev det som det blev - att jag åkte hem med en betydligt större påse än vanligt.

Livet utmanar - både i det stora och i det lilla. Och de här båda exemplen hör definitivt till det sistnämnda...