Prestera mindre

Mina tankar upptas fortfarande av prestationsknarkandet. Jag lyssnar noga till mina tankar och försöker sortera upp dem efter bästa förmåga. Och ju mer jag funderar på saken, desto säkrare blir jag på att detta är någonting som jag måste få ordning på om livet ska kunna bli vad det är ämnat att vara. Därför ger jag mig nu ut i det diket och betraktar mig själv ur ett missbruksperspektiv. Bilden som framträder blir naturligtvis ganska onyanserad och kantig, så som den blir när man befinner sig i ett av ytterligheternas diken. Men ibland behöver man helt enkelt måla en karikatyr av sig själv för att man ska kunna förstå.

Det finns så mycket duktighet i mig. Jag nöjer mig sällan med att vara lagombra utan pressar mig helst till yttersta gränsen av min förmåga. Finns det bara en liten gnutta kraft kvar så ska den användas och går någonting att göras lite bättre, så gör jag det utan att fundera över om jag har lust eller inte. Och det är pinsamt att behöva erkänna det, men jag går också omkring med ett stort självhävdelsebehov. Det räcker alltså inte med att jag själv vet att jag gjort mitt allra bästa - jag försäkrar mig också hela tiden om att andra lagt märke till att så är fallet.

Som till exempel: Jag har fått i uppdrag att baka en tårta tills på fredag. Eller rättare sagt, jag fick välja mellan det eller att ta med vetebröd och kaka. Och då valde jag att baka tårtan. Och min första tanke var att jag skulle ge mig ut och leta rätt på ett nytt och spännande recept på en riktigt piffig tårta. Här lyckades jag dock lägga i handbromsen och stannade upp och tänkte efter. Vad var det nu jag höll på med? Jag insåg att jag valt tårtan eftersom den gav mig större möjlghet att få briljera, speciellt om jag nu lyckades hitta det där unika, inovativa receptet som jag hoppades på. Nu var jag alltså på väg rakt in i prestationsträsket igen. Kom också på mig själv med att göra en minnesnotering om att tvätta den blå tröjan, så att jag kunde ha den på mig på fredag. För den passar att ha under min nystickade klänning, vilken jag uppenbarligen också hade tänkt visa upp mig i samtidigt som jag serverades min superpiffiga tårta. 

Eftersom jag nu satt mig själv på avgiftning så gav jag mig själv stränga order om att baka min gamla vanliga pärontårta och ta på mig en klänning som jag använt många gånger tidigare. Först protesterade jag mot detta spartanska förhållningssätt, men sedan upptäckte jag att det kändes riktigt skönt. Jag behöver inte vara så himla mycket hela tiden.

Ett annat exempel är julklapparna som redan börjat fladdra omkring i huvudet. Det är inte alls många som ska införskaffas och rent teoretiskt så skulle jag kunna göra färdigt hela det projektet på ett par timmar. Men då finns det ju å andra sidan sett utrymme över att hitta på mågot extra fint och omsorgsfullt till dessa få människor som finns kvar på listan. Och då skulle jag ju kunna... Här har jag så många idéer så jag orkar inte ens försöka ge några exempel.

Men nu har jag som sagt, satt mig själv på avgiftning, och därför blir det kalla handen inför alla kreativa, pyssliga och unika julklappstips. "Köp en chokladkartong" säger jag och ser sträng ut. 

Och så här tror jag minsann att jag behöver göra ett bra tag framöver. Jag behöver hejda mina prestationsimpulser och sluta upp med att hela tiden försöka briljera. Ända tills självkänslan stabiliserat sig och blivit som den ska. Ända tills jag inte längre behöver prestationen för att skapa mig ett värde. Först då kan jag släppa efter och börja söka mig fram till en nivå som är lustfylld och som jag orkar med.