Processer

För tjugotvå år sedan gick jag i terapi för första gången och så här i efterhand kan jag se att det var då allting började. Mitt inre tog en ny riktning och jag bestämde mig för att våga se istället för att blunda. Det tog tid att vänja sig vid ljuset. Trots att jag bara kisade ytterst försiktigt och bara i små korta stunder, så blev jag ändå bländad och det sved ordentligt i ögonen. Men efterhand som tiden gick så kunde jag hålla ögonen öppna så pass länge att jag började kunna se mig omkring. Och vart jag än såg så fanns det oupppackade lådor, högar med allsköns bröte och undanstoppade små saker. Men eftersom jag precis börjat i terapi så blev jag nästan lycklig över förödelsen. Av terapeuten hade jag nämligen fått en verktygslåda och nu längtade jag efter att få börja använda den. Med den skulle jag kunna uträtta stordåd och fick jag bara några veckor på mig så skulle jag troligtvis kunna få ordning på alltihopa.

Naturligtvis räckte de där veckorna inte speciellt långt och verktygen jag fått visste jag i praktiken knappt hur jag skulle använda. Men jag hade i alla fall kommit igång med det stora arbetet som det innebar att få ordning på den där röran, som var jag.

För mig är det alltid viktigt att koppla ihop det yttre med det inre. På ett eller annat sätt behöver jag manifistera den inre processen i något konkret. Därför har jag under alla de här åren omstrukturerat och rensat ut i mitt hem med jämna mellanrum. Jag har flyttat, möblerat om, eldat upp prylar och bytt gardiner. Delvis för att det roar mig i största allmänhet - men också för att konkretisera det där som sker inom mig.

Och varje gång jag trott att NU börjar det arta sig - så har jag hittat ett nytt känslomässigt trassel som behöver nystas upp. Och varje gång har jag också hittat ett tillhörande fotografi, en duk eller en bok som hör samman med den där smärtan. Och då har det bara varit att sätta tänderna i detta. Skriva, prata och känna tills jag förstår och kommer till ro. Och sedan göra sig av med någon pinal och storstäda skåpet den legat i. Det har varit min arbetsmetod.

Efter att ha upprepat den där proceduren hur många gånger som helst så har den blivit till en vana. Ett sätt att leva. En integrerad del av vardagen. och jag har slutat tro på att jag någonsin ska bli färdig. Och färdig blir man väl aldrig som människa. Även om det var möjligt så skulle jag ändå inte vilja det. Det är ju trots allt vägen som är mödan värd...

Men i helgen rotade jag omkring i skåp och lådor, på jakt efter en grej. Och det kom sig så att jag även behövde söka igenom hårddisken på datorn eftersom jag också skulle vilja ha tag på ett foto. Under denna rundvandring i min yttre värld så insåg jag att allt jag äger och har för tillfället är saker som jag verkligen vill ha. Sånt jag tycker om och sånt som ger mig goda vibbar. Det finns inte kvar några sådana där saker som väcker obehag och som gör mig illa till mods. Utrensningsprocessen är äntligen färdig!

Och eftersom mitt hem fungerat som spegel för min inre värld så kan jag härmed konstatera att det äntligen börjar bli ordning på insidan också. Det där tunga känslomässiga grovarbetet som jag kämpat så hårt med har gett resultat. Röjningsarbetet är avklarat. Från och med nu behöver jag inte längre längre lägga ner så mycket arbete på det som varit. Jag behöver bara vara här och nu. Och kanske, vem vet,  kan jag så småningom till och med börja titta lite framåt