Rättvisemärkt

Maken och jag är uppenbarligen rättvisemärkta. Inte så att vi r ekologiskt odlade och att alla som befunnit sig i vår närhet har haft det garanterat bra och fått hyfsat betalt. Nej vad jag menar med rättvisemärkt är att vi båda två har fått för oss att rättvisan är viktig och att den ser ut på ett speciellt sätt och det har satt sina spår i oss. Alltså är vi rättvisemärkta.

Vi säger alltid att det inte är så noga. Gör du det du kan-vill-orkar så gör jag det jag kan-vill-orkar. Så säger vi till varandra och är båda överens om att det blir bra så. Det borde täcka in det mesta och om det inte gör det så får vi helt enkelt hjälpas åt med resten sen. Ack du harmoniska och tillåtande relation...

Men sedan åker lik förbaskat guldvågen fram och vi mäter och väger nogsamt allt det som görs. Och guldvågar i all ära, men även ett exakt instrument som detta har sina begränsningar. Man kan inte väga vad som helst på den och den ger inget vidare tillförlitligt resultat när man försöker jämföra den ena vikten mot den andra. Ni vet den där klassiska frågan: Vilket är tyngst - ett kilo bly eller ett kilo bommul? Hur tungt väger känslomässigt stöd jämfört med tre maskiner tvätt?

Fast både Tomas och jag är framhärdande människor som inte låter oss stoppas av dylika petitesser. Vi försöker ändå skapa millimeterpresition med hjälp av guldvågen och naturligtvis lyckas vi inte.

Följaktligen går vi båda omkring med en känsla av att inte ha gjort tillräckligt. Jag ser på det Tomas gör och värderar det högt eftersom hans insats består av moment som jag inte orkar-vill-kan. Sådana arbetsuppgifter smäller liksom lite högre än det jag själv ägnar mig åt. För jag gör ju bara sånt som jag har fallenhet för, sånt som är enkelt och sånt som roar mig. Och bredvid mig går Tomas och resonerar precis likadant, fast från sin egen synvinkel.

Som till exempel häromdagen när Tomas for iväg med bilen. Han körde många mil, var social och terapeutisk och forslade tunga otympliga saker. Under tiden var jag kvar här hemma, lagade mat, packade upp och organiserade. Den dagen hade vi båda dåligt samvete för den andras skull och var övertygade om att vi båda dragit det längsta strået. Vilket leder till att det omedelbart dyker upp ett behov av att få kompensera den andre för dess heroiska insats.

Jag önskar så att vårt kloka resonemang om att det blir bra när vi båda gör det vi orkar-vill-kan skulle kunna trilla ner från hjärnan och landa i hjärtat. Att känslan av att vi gör och är tillräckligt inför varandra kunde landa och lägga sig till rätta i något av förmaken. För även om sättet att agera och känna är sprunget ur kärleken från allra första början - så är ändå inte detta något som kan kallas kärlek. Konkurrens och självförnekelse är vad det är.

Vi borde satsa på att bli svanenmärkta istället. Sträcka på våra halsar och bära våra huvuden högt. Lita på att det vi gör är tillräckligt och ställa guldvågen åt sidan.