Våra inre världar

Under de senaste kvällarna har jag sett på "The haunting of the Hill house", en tv-serie som finns på Netflix. Det är en förfärlig historia om en familj som tillbringar några sommarmånader i ett stort gammalt hus, vilket kommer att förändra deras liv för alltid. Huset bär på mörka minnen och familjemedlemmarna drabbas allihopa, på olika sätt av detta. Gränserna mellan världarna löses upp och de döda rör sig bland de levande. Allas psyken pressas alldeles för hårt och det får dem att gå sönder känslomässigt. 

Jag har  legat som fastklistrad i soffan och plöjt så många avsnitt som möjligt innan jag somnat ifrån. För mig är det en sann fröjd att få frossa i det morbida och makabra.  Tomas däremot har hittat en hel del annat som måste göras i arbetsrummet så fort jag startat upp ett nytt avsnitt. Han förstår inte hur jag kan se på eländet. När det kommer till superhjältefilmer är det tvärtom. Då är det han som parkerar i soffan och jag som drabbas av en plötslig lust att göra någonting helt annat. Jag förstår inte hur han kan få ut någonting av att se på de filmerna.

Egentligen tycker jag inte det spelar någon som helst roll att vi ibland har olika tycke och smak när det kommer till tv-underhållning. För det finns ändå tillräckligt mycket av den varan som vi båda kan uppskatta och se på tillsammans. Men i just det här fallet finner jag dock det hela intressant. Det låter förmodligen helt galet, men Tomas tycker att superhjältefilmerna berättar något om hans inre värld och jag har aldrig sett min inre värld beskrivas så väl som i "The haunting of the Hill house". Det handlar inte om detaljerna eller om det faktiska skeendet som utspelar sig. Det handlar mer om någon sorts grundkänsla. En underton som löper genom filmscenerna.

Och jag fattar inte grejen med hans filmer och han slipper så gärna se på den här serien. Vilket man då kan tolka som att vi inte riktigt klarar av att hantera varandras inre världar. 

I förälskelsefasen handlar allt och det mesta om likheterna. I takt med att kärleken mognar känns det som att fokuset flyttas över till olikheterna. Åtminstone har det varit så för oss. Och det fina i kråksången är att i slutändan känns det som att det faktiskt är just olikheterna som skapar bärigheten i relationen. Tomas är stark i de situationer där jag känner mig svag. Jag fixar med lätthet sånt som han finner komplicerat. Han håller modet uppe under vissa omständigheter och jag under andra. Vi kan sällan enas om huruvida glaset är halvfullt eller halvtomt just flör tillfället. Men det skapar å andra sidan sett en viss balans i livet. Genom våra olikheter får vi tillgång till mer än en vinkling på levandets ädla konst.

Nora Roberts skriver i en av sina böcker: "Hennes tvivel passade bra ihop med hans visshet". Den formuleringen fastnade jag direkt för. Den stämmer så bra in på Tomas och mig. När jag tvivlar är han tvärsäker. När han tvivlar är jag tvärsäker. Och tack vare dessa båda utgångslägen kan vi allt som oftast hitta sanningen, som vanligtvis ligger någonstans däremellan.

Men att förstå värdet av olikheterna är en sak och att lyckas begripa sig på hur det går till i skallen på varandra, är en helt annan. Därinne finns det världar och valv som öppnar sig oändligt. Och inte ens med hjälp av pedagogiska hjälpmedel, såsom tv-serier och film, kan man riktigt förklara och förstå skillnaderna.

Det är sånt som gör att äktenskapet aldrig blir långtråkigt...