Samarbetssvårigheter

Det är ganska trångt där inuti bröstet. Det är många jag som försöker samsas om utrymmet och det verkar gå så där. Det blir en hel del knuffande och trängande. Irritationer och konflikter. Samarbetssvårigheter. Var och en slåss för att få den plats de behöver i hopp om att kunna göra det de vill. Var och en försöker överrösta de andra för att få göra sin egen röst hörd.

Vi bär inte bara omkring på tusen olevda liv inom oss, vi bär också omkring på en massa olevda personligheter.

Den där man skulle varit om inte om hade varit.

Den där man skulle varit om man fortfarande var tjugo.

Den där man skulle varit om man bodde i stan.

Den där man skulle varit om perfektionisten fått bestämma. Eller om bohemen hade fått blomma ut.

Den där man skulle varit om orken hade räckt, om tiden hade funnits och möjligheterna stod till buds.

Den där man skulle varit om man hade kunnat hantera en såg....

Alla de där personligheterna rumstrerar om inuti mig. När det ska förberedas inför någonting blir alla ivriga och inspirerade och vill absolut få vara med och styra och ställa. Nyss var det bröllopsplanering och nu är det julförberedelser. Meckan för alla jag som vill få uttrycka sig.  Och jag missunnar dem verkligen inte det nöjet. Nog kan de få vara med och tycka och tänka. Alltid kan de bidra med något som blir användbart i slutändan. Och det kan faktiskt vara riktigt inspirerande att lyssna till deras pladder. Vi har ju trots allt en hel del gemensamt, alla mina alternativa jag och jag själv.

Men ibland blir det bara för mycket. De tar över hela föreställningen och tränger undan det där jaget som är jag idag. Det där jaget som inte är uppbyggt kring en massa om, utan är skapat utifrån det som är. Det där jaget som faktiskt är det som ska agera. Som ska fatta beslut och som ska ta ansvar för situationen. Det där jaget som är det som sköter själva levandet och vars behov borde vara det mest centrala.

När jag använder mig av den här tankeekvationen blir det lätt att förstå varför det kan knyta sig så totalt för mig i förberedelsetider. Jag försöker ju vara alla de där jagen till lags och fattar liksom inte att alla varken kan eller ska få som de vill. 

Om jag ställer mig upp och ryter "Tyst i klassen!" så lägger sig lugnet snabbt. Situationen blir överskådlig och framför mig har jag plötsligt bara ett jag att ta hänsyn till. Ett jag att lyssna på och ett jag att agera utefter. Och då finns det just ingenting som är så värst komplicerat längre. Det är ju bara att göra det här och det där. För det där jaget vet precis hur det vill ha det. Det har bara lite svårt att göra sin röst hörd över alla de där andra jagen...