Säng, säng, säng... Sova, sova, sova...

Det farliga med att vara utbränd och psykiskt instabil är att i stort sett allt mående går att koppla ihop med just detta. Det psykosomatiska uttrycket är mångfacetterat och saknar i princip begränsningar helt och hållet. Kroppen har en otrolig förmåga att ge uttryck för hur psyket och hjärtat mår. Och gott är väl det, för annars skulle man nog spricka eller gå under eller upplösas i atomer...

Nu är det snart tre år sedan jag blev sjukskriven och under den tiden har det inte tagits ett enda blodprov och det har inte gjorts någon som helst somatisk undersökning. Ingen har känt något behov av att göra det och jag har heller inte saknat det. Men så händer det här med tanden och det ger mig en tankeställare. Det är väldigt lätt att missa rent kroppsliga samband när man bara tänker i psykologiska och känslomässiga banor.

När jag bläddrar tillbaka i minnet så kommer jag ihåg att jag faktiskt hade tandvärk ett par dagar ungefär ett halvår efter det att jag blivit sjukskriven, men det gick över och eftersom jag begåvats med tandläkarskräck så förträngde jag detta snabbt som tusan. Så här i efterhand kan jag dock konstatera att det nog var efter det som värken i kroppen blev besvärligare och också då som sömnen blev alltmer sönderhackad. Min nuvarande teori bygger på att jag gått omkring med en inflammation i munnen sedan dess och att den gett sekundäreffekter i form av värk och trötthet. Och värken har stört sömnen och sömnbrist mår ingen människa bra av.

För det kan väl knappast vara en slump att värken släpper, jag börjar piggna till och kan sova bättre exakt samtidigt som penicilenet klickar i? De senaste nätterna har jag sovit mina åtta timmar utan medicin. Utan att vakna varje halvtimma och utan att drömma hela tiden. Uppenbarligen så hittar kroppen ner till djupsömnen alldeles av sig själv numera. Och kroppen känns mjukare och smidigare. Den protesterar inte varje gång jag reser mig upp eller böjer mig ner. Jag kan vända mig i sängen utan att hjälpa till med händerna. Och i hjärnan lättar dimmorna och den kan plötsligt göra kopplingar som jag glömt bort att den hade förmåga till.

Nu är det ju förvisso icke så att detta löser hela min problematik som genom ett trollslag, men det gör en otrolig skillnad. Kampmomentet blir så mycket mindre och livskvaliten ökar med en himla massa procent.

Jag hoppas så att det får fortsätta vara så här.