Sanning och konsekvens

De senaste månaderna har jag läst om böcker. Till en början var det på grund av min egen skörhet som jag gjorde det. Jag klarade inte av några spänningsmoment och hade ingen plats över för någon ny information. Men numera gör jag det helt enkelt för att det är intressant. I de välbekanta texterna finns det så mycket mer att upptäcka än vad jag hann uppfatta första gången. Jag har själv förändrats sedan jag läste dem sist och det färgar också läsningen en hel del. Same, same, but different liksom...

Det som förvånar mig mest är dock sanningshalten i mitt minne av vad som händer i böckerna. Skulle tippa på att ungefär sjuttiofem procent av det jag kommer ihåg stämmer överens med vad författaren skrivit. Resten har jag helt sonika själv lagt till utefter mina egna rädslor och önskningar. Det visar sig nu att det förälskade paret egentligen inte fick varann på slutet och att det inte var något mystiskt alls med grannen på andra våningen.

Naturligtvis är detta en av poängerna med att läsa böcker. Det är meningen att de ska få fantasin att ge sig ut på äventyr.Så långt är allt i sin ordning. Det luriga är att det efteråt inte riktigt går att skilja på det där man själv komponerat och det som faktiskt står nedtecknat. Och när det kommer till böcker så må det vara hänt att det är så det blir. Men det krävs tyvärr ingen djupare analys för att förstå att detta fenomen inte bara inträffar i bokläsandets värld. Det är nog för det mesta lite si och så med den där sanningen som vi så gärna refererar till.

Just nu håller jag på med Åsa Larssons böcker om Rebecka Martinsson och livet i Kurravaara. Hennes upplevelser av livet i denna lilla by är komplicerade. Det som berör mig mest för tillfället är de konsekvenser allt det där osagda och ogjorda får. Det är sällan man reflekterar över detta. Men här blir det tydligt att om man bara står och ser på så har man ändå del i det som sker. Att den som tiger säger lika mycket som den som talar och att den som förblir passiv påverkar skeendet lika mycket som den som agerar.

I min värld hakar de här båda funderingarna i varandra.

Sanning och konsekvens.

Vad blir konsekvenserna av att vi går omkring med sanningar som haltar betänkligt på både det ena och det andra benet?

Hur ser sanningen om vårt eget beteende ut om vi lägger lika stor vikt vid det osagda och det ogjorda som vid det vi sagt och gjort?

Det är sånt man kan fundera över när man inte kan sova på nätterna...