Särskrivning

Vid fyratiden på söndags-morgonen fick jag ett sms från Oscar där det stod: "Har ni sett Kalles sex liv?" Jag tog för givet att han satt och drack öl med någon kompis och att han därför råkat skriva lite fel. Att det var ett tramsigt videoklipp han syftade på. Jag ville gärna vara lite rolig så jag skrev tillbaka: "Näää....Men vi har ett eget!" Strax därpå kom det ett meddelande till där det stod: "Särskrivning mamma. Särskrivning..."

I själva verket hade Oscar precis vaknat. Han skulle ut och jaga och hade kommit att tänka på tv-serien medan han drack sitt morgonkaffe. Att den säkert skulle intressera både Tomas och mig. Och ja - det gjorde den.

"Kalles sex liv" finns att beskåda på svt-play. I den funderar Kalle Zackari Wahlström över meningen med livet. Lever vi för att arbeta eller arbetar vi för att leva - är en av de centrala frågeställningarna. Är det meningen att man ska arbeta så mycket så att man alltid är trött när man väl är hemma? Och varför denna överkonsumtion? Hur mycket prylar behöver man för att leva? Hur många av alla måsten, måste vi verkligen?  I varje avsnitt hälsar han på hos någon eller några som valt att hoppa ur ekorrhjulet och som funnit en livsstil som får dem att känna sig friare och mer närvarande. Parallellt får man följa hans samtal med psykologen och även hans frus tankar om detta nya projekt han gett sig i kast med.

Normalt sett brukar den här typen av tv-program sätta igång en massa längtansfulla tankar i mitt huvud. Å man skulle kunna... Jag skulle också vilja... Men så blev det inte den här gången. För vi har precis gjort en sådan där livsinventering. Vi har ställt oss de stora frågorna, tagit reda på vad vi vill, vad vi behöver och också genomfört själva förändringen. Vi har vågat bryta upp en gång till fast det inte passar sig i våran ålder och vi har landat på den nivå av enkelhet som känns lagom för oss. Vi har gjort oss av med i princip halva vårt bohag och det enda jag saknat hitintills är en liten blå assisett som går ton i ton med kaffemuggarna.

Och vi har gjort det med hjärtat i halsgropen och med vidöppna ögon inför de osäkerhetsmoment som funnits. Väl medvetna om att vi egentligen inte orkade med en flytt och fullt införstådda med att vårt agerande skulle kunna generera en hel del åsikter hos vår närmaste omgivning. Vi trodde och hoppades att min stressnivå skulle minska när jag fick skog omkring mig och ett mindre hem att hålla reda på. Men säkra var vi definitivt inte.

Och det är väl just detta som gör förändringar så svåra. Man vet vad man har, men inte vad man får. Ett visst mått av chansning är nödvändigt och är det då värt risken? På den frågan finns det heller inget tydligt svar. Det kan vara värt det och man kan komma att ångra sig.

Kalle berättar att när han ska hjälpa någon att komma igång med träning så brukar han säga att man måste börja här och nu med de resurser man har att tillgå för tillfället. Att om man bara gör det så kommer det så småningom att utveckla sig av sig självt. Det är det bästa tipset jag hört på väldigt länge. Inte för att jag tänkt börja träna, men det går ju att applicera på livets alla områden. Och när jag tittar i backspegeln så kan jag också se att det är precis så vi gjort under det senaste året. I vårt Liatorpsliv gjorde vi de förändringar som var möjliga där. Vi tog bilen och gav oss ut i naturen så ofta vi kunde. Vi sorterade igenom skåp och lådor och bar ner överskottet i förrådet. Vi hade en ständigt pågående diskussion om mitt mående och försökte pinpointa vad som orsakade topparna och dalarna. Vi grävde djupt i våra önskebrunnar och försökte lista ut vad vi ville göra med våra liv, nu när dygnetruntföräldraskapets ansvar lyfts från våra axlar.

Och här står vi nu i vårt nya liv. Det är inte så där udda så det skulle passa in i "Kalles sex liv". Men det är precis som vi vill ha det och det är det som är det viktiga.

Man ska leva sitt liv som om det vore ens eget - för det är det!