Sektens barn

Nu har tredje delen av Mariette Lindsteins böcker om sekten på Dimön kommit ut. Den heter Sektens barn och är precis lika spännande och träffsäkert skriven som de båda andra. Det är något med hennes sätt att skriva som berör mig otroligt mycket. Orden och meningarna kryper in under skinnet och rör vid sådant som jag själv varit med om. Sådant som jag sällan pratar om och som få människor riktigt kan förstå hur det påverkar livet.

Mitt liv har inte varit ens i närheten av den dramatik som hon beskriver i böckerna. Men jag har levt i ett missbruksäktenskap och befunnit mig i de religiösa ytterkanterna. Och i sådana sammanhang är dansen alltid densamma oavsett hur utanpåverket ser ut. Dansstegen kan var små och de kan vara yviga - men stegordningen är likadan oavsett vilket.

Jag tycker att Mariette är modig för hon kliver ur det klassiska perspektivet där man utser en syndabock och gör övriga inblandade till offer. Det krävs mycket mod för att man ska våga se att det aldrig är så där enkelt. När man skådar sanningen i vitögat så träder en helt annan bild fram. En obehaglig bild där gränserna mellan offer och förövare inte alls är så knivskarp och där de som tror sig stå vid sidan om blir till möjliggörare och medskyldiga utan att riktigt inse det själva.

Det jag funderar mest över medan jag läser är det där med dansen. I den här typen av sammanhang är det någon sorts  passionerad tango eller flamenco som pågår. Man sparar inte på krutet och det blir helt enkelt för mycket av allt. Det blir farligt och utmattande och destruktivt.

Men egentligen så dansar vi oss igenom hela livet. Fast i ett lugnare tempo till en betydligt behagligare melodi. Tar jag ett steg åt det här hållet så tar någon annan ett steg åt det andra. När du snurrar runt står jag stilla och på en given signal fattar alla varandras händer och bildar en ring. Vi rör oss i mönster och formationer och allt vi gör och allt vi är påverkar vår omgivning. Och allt som sker i vår omgivning ger avtryck i det egna livet.

Inte heller här går det alltid att urskilja vem som gör vad och vem som orsakar vilket.Vi hänger ihop oavsett om vi vill det eller inte.

Och det är ett jäkla ansvar att vara människa vilken dans man än deltar i.

Och det enda rättesnöret vi har att gå efter är att försöka vara så sanna mot oss själva som möjligt.

Och så blir det rätt och så blir det fel. Vi lyckas och vi misslyckas. Blir överkörda och tar kommandot.

Och det är detta som är livet.

Specialdesignat för att vi ska lära oss så mycket som möjligt medan vi är här.