Siggaboda naturreservat

I går for vi ut till Siggaboda naturreservat. På översiktskartan fanns en blå slinga utmarkerad som enligt uppgift skulle vara 2,2 kilometer lång. Den kändes lagom eftersom vi visste av erfarenhet att stigarna här ute löper i kringelikrokar över stock och sten. Vilket gör att en kilometer på kartan vanligtvis motsvarar det dubbla i praktiken.

När vi gått i en timma började vi undra lite: Borde vi inte vara tillbaka till bilen snart? Fast vi hade ju fikat på vägen och inte gick vi så värst fort heller. Så förmodligen var allt som det skulle. En halvtimma senare såg vi glittret av en sjö mellan träden och drog en lättnadens suck. Det måste ju vara den sjön som vi passerade alldeles i början av rundan!

Men det visade sig vara en helt annan sjö. Kanske hade vi läst fel på översiktskartan. Det kunde ju vara så att den blå slingan var den som var lite längre. Om vi bara följer de blå markeringarna så måste vi ju komma tillbaka så småningom.

Och vi gick och vi gick och var till slut tvungna att inse att vi var totalt vilse. 

Fyra timmar senare var vi äntligen tillbaka till bilen. För att komma dit hade vi blivit tvungna att lämna slingan och börja gå på vinst och förlust utmed en skogsväg i hopp om att den skulle leda oss till civilisationen. Vilket den också gjorde. Vi kom ut på väg 119 och där  fick stanna en bil för att ta reda på var vi var någonstans.

Hur det kunde bli så här tosigt vet vi fortfarande inte riktigt säkert. Men vi tror att det helt enkelt fanns två olika blå slingor utmarkerade. Att den andra utgick ifrån Stensjön och att vi liksom gled in på den istället eller eventuellt saxade emellan dem eller något...

Hur som helst har vi aldrig någonsin varit så vilse...

Och jag tänker att det är precis som vanligt - att det som är inom mig, omger mig. Just nu känner jag mig faktiskt vilsen i livet. Det är rörigt att vara jag och jag får ingen ordning på det, hur jag än försöker. Hormonerna far och flyger eftersom klimakteriet är inne i någon sorts slutfas. Och jag blöder och blöder och humöret växlar som vädret i april. Och orken kommer och går och självkänslan åker bergochdalbana i otakt med allt. Och jag borde ringa till vårdcentralen för att få klarhet i hur det egentligen ligger till med det där med parkinsson. Men jag törs inte. Och jag är röksugen...