Jag har ett minne från min barndom där jag står på en stol intill diskbänken hemma i köket, med ett kålhuvud i händerna. Metodiskt pillar jag bort blad efter blad från kålhuvudet ända tills mamma kommer och frågar mig vad i all världen jag håller på med. Jag tycker att hennes fråga är underlig. För mig är svaret så självklart - jag tar ju bort skalen eftersom jag vill se vad som finns inuti. Mamma försöker förklara för mig att hela kålhuvudet består av blad. Att det inte finns någonting annat som döljer sig därinne. Men jag tror henne inte. Någonting måste det ju finnas där innanför. Varför skulle det annars vara så väl packeterat?

Hur det blev med det där kålhuvudet minns jag inte. Däremot vet jag att jag fortfarande ägnar mig åt att pilla bort lager efter lager på jakt efter det där som finns innanför. Fast numera på det känslomässiga planet. För Shrek har så rätt i sin beskrivning - vi består alla av lager på lager. Därinne öppnar sig valv efter valv i det oändliga.

Tomas har varit den person som stått mig närmast här i livet under snart tjugo års tid. Och vi har aldrig hållt tillbaka. Vi har hela tiden gett så mycket vi har kunnat och tagit emot vad vi förmått. Vår strävan har alltid varit att komma så nära som det går. Ändå står vi här nu och inser igen, att det finns så mycket kvar. Så många fler lager att utforska. Och väl är väl det. Äktenskapet vore allt bra tråkigt om man plötsligt en dag nådde fram till en punkt där man kände att det inte längre fanns någonting kvar att vara nyfiken på.

Vi pratade om detta igår när vi satt på Örtorpets trappa, med utsikt över kohagen, och drack eftermiddagskaffe. Om varför det är så svårt att öppna upp och ge av sitt innersta. Om varför man inte vågar blotta sina tankar, känslor och behov fastän man egentligen vet att de kommer att bli väl mottagna. För så är det, vi brottas båda med detta i omgångar. När det är dags att pilla bort ännu ett lager så stretar vi emot. Blir rädda och får lust att sluta om oss istället.

Och hur många gånger vi än vrider och vänder på frågan så landar vi alltid i detta med självkärleken. I självkänslan. Hur vi känner inför oss själva färgar vår bild av hur vi tror vi kommer att bli mottagna. 

Så för att kunna förmå sig själv till att öppna upp ännu ett lager för den andre, så måste man först göra det inför sig själv. Man behöver få pilla bort sitt kålblad i lugn och ro och ta sig en titt på det som finns där under. Smeka det varligt och viska lugnande ord. Följa konturerna med fingrarna och göra sig hemmastadd i detta nya territorium. Finna acceptansen och hitta ackordet som får det nyfunna att ljuda i samklang med det redan utforskade. Ge det lite tid så det får en chans att bo in sig. Vattna på självkärleken och få den att börja gro. 

Det låter enkelt - men är svårt. Att se på sig själv med kärlek och att se skönheten i att man är den man är ligger liksom inte riktigt för oss. Att hålla sitt eget värde i handen och erkänna att det väger tungt bär emot. Men det är nödvändigt. För man kan bara komma en annan människa så nära, som man kommit sig själv. Och man kan bara älska någon annan så mycket, som man älskar sig själv. Och när man ser på sin älskade så unnar man den personen all kärlek som finns att få och då blir det nödvändigt att ta itu med kärleken till sig själv.

Självkärlek är den kärlek till dig själv

som gör din kärlek värdig

den du älskar som dig själv