Sjönära botten

Alldeles nära badplatsen i Tiakölna har vi hittat en skogsväg som leder ner till ett avskilt näs och till ett annorlunda naturområde. En bit  före detta sjöbotten som drabbats av identitetskris skulle man kunna säga. Den tycks inte riktigt kunna bestämma sig för om den nu ska övergå till odlingsmark eller om den ska bli en risfältsimitation. Marken är övermättad av vatten och gungar en aning när man går på den.

Och här och var är det så blött att man knappt kan gå på den.

Bilderna gör inte vidderna rättvisa och vi rörde oss dessutom bara i ena kanten av området - så här får du använda dig av fantasin.

Här ser man Lillån som ringlar sig fram, på väg till eller från Hängasjön. (Jag lär mig aldrig vilket håll den rinner på...)

Så här såg Astrid ut efter att ha sprungit och grävt sig igenom den våta marken.

På denna pyttelilla strandficka ute på näset avnjöt vi sedan vårt medhavda kaffe. Och när kaffet var urdrucket blev vi sittandes där i vår tvåsamhet och lät vågorna vagga oss ner till vår egen botten. Till relationens djupaste mening och till kärlekens innersta kärna. Vi är ett par som pratar otroligt mycket med varandra men uppenbarligen är det ändå väldigt mycket som inte blir sagt. Det blev tydligt när orden så småningom började flöda...

Vi talade om allting mellan himmelen och jorden
och valde de slitnaste ord
Men orden fick liv då de kom ur vår mun
och det var som om vi plötsligt förstod

Det är så lätt att få för sig att man vet så himla mycket om sig själv och om varandra. Man lullar omkring i sin egen lilla värld och tror att allt är klart som korvspad och att orden därför är överflödiga. Men så är det verkligen inte. När saker och ting ska formuleras och omvandlas till begripliga meningar så inser man att det man trott sig veta i själva verket till stor del består av diffusa känslor, baserade på Gud vet vad.

När vi återvände till bilen så var det många viktiga bitar som blivit klargjorda, blottlagda och tydligt definierade.

Och det fina i kråksången är att ju mer man vet desto mer inser man hur mycket det är man inte vet. Insikter föder nyfikenhet och äventyret kan fortsätta. För ett äventyr är just vad det är, detta att lära känna sig själv och varandra.