Skillnaden mellan natt och dag

Det finns skäl till att uttrycket " Som natt och dag" har kommit till. Det är verkligen stor skillnad på nätter och dagar. Det är inte bara ljuset - det är något annat också. Stämningen och energierna skiljer sig åt. I skydd av nattens mörker sker de förtroligaste samtalen, de naknaste sanningarna blottläggs och de djupaste tankarna bottnar. Det visar sig också att det, åtminstone för mig, är bra mycket lättare att skriva om nätterna. Då finns modet och tilliten. Den inre stillheten och en sorts klarhet i tanken. Nu när jag börjat sova på nätterna, vilket jag fortfarande är galet lycklig över, så går det mycket trögare med bloggandet. Jag har drabbats av någon sorts skrivkramp som jag inte riktigt vet hur jag ska komma till rätta med. Tid har jag och lust har jag - men ändå så undviker jag tangentbordet i möjligaste mån.

I fullt dagsljus blir jag så oerhört mycket mer självkritisk och ifrågasätter varendaste liten skrividé. Ingenting känns tillräckligt klokt och intressant för att det ska vara mödan värt att skriva ner det och än mindre för någon att läsa det. Till råga på allt så läste jag ju dessutom alldeles nyligen "Förr eller senare exploderar jag" och den boken var så makalöst bra skriven att den fick mitt eget klottrande att kännas urfånigt. Och vips var vi tillbaka på det där med egenvärdet igen...

Kajsa Ingemarsson skriver om människan, att var och en av oss är en som alldeles unik prisma. Ingen kan återge skenet från evigheten på samma sätt som någon annan.Och det är just detta, menar hon, som är vår uppgift och mening här i livet. Vi ska låta evighetens ljus lysa genom vår egen prisma och det ljuset som bryter igenom är vårt bidrag till världen. Till livet. Till varandra. Det finns bara en av mig och det är jag. Det finns bara en av dig och det är du. Och det är när alla våra prismor får glittra och glimma tillsammans som det Gudomliga tar sin boning ibland oss.

Det är detta som jag för tillfället brötar med att få in i skallen. Igen. Värdet av mitt unika återsken.

Och när jag nu läser vad jag själv har skrivit så finner jag det en smula tragikomiskt. Dels att jag vågar lita på något som har med ljus och prismor att göra bara när det är mörkt och dels att jag lyckas få det att handla om mig själv när jag egentligen bara är ett redskap. En prisma. Allt jag behöver göra är ju att hänga där och låta ljuset flöda igenom mig.

Ser man på saken ur det här perspektivet så handlar det inte längre om mig och mitt och mina personliga klokskaper. Då är det ju istället vårt kollektiva medvetande som jag försöker ge min personliga tolkning av. Hmmm... Genast känns det lite mer överkomligt. Kanske kan jag skriva i fullt dagsljus ändå. Det borde bättra på förutsättningarna för evighetens ljus att lysa genom just min lilla prisma.