Skitprat eller vad?

I varje familj, i varje vänkrets och i varje granngemenskap finns det nästan alltid en eller flera personer som förbryllar. Människor som man inte riktigt kan förstå och som har ett sätt som är svårt att förlika sig med. Personer som man irriterar sig på och som man önskar kunde ändra på sig, eftersom det då skulle bli så mycket enklare för alla inblandade.

Och alla har vi deltagit i samtal som rör dessa människor när de inte är närvarande. Det är så det blir. Det vi inte kan förstå har vi behov av att dryfta med likasinnade. Och vi säger saker som: Om hen bara kunde... Om hen bara ville... Och vi ställer frågor som alla börjar med varför. Varför gör hen alltid... Varför kan hen aldrig... Och vi gör antaganden i stil med: Det hen verkligen skulle behöva är... Om hen bara vågade, tog sig samman, kunde sluta upp med - ja då skulle allt bli så mycket lättare för alla. Och vi jämför exempel på situationer som uppstått och som tydliggör problematiken.

Vi ägnar oss helt enkelt åt att prata skit bakom ryggen på folk som sticker ut och som vi inte kan begripa oss på. Genom att göra det stärker vi vårt ego och vår egen position i flocken. Det är skönt att känna och få bekräftat av andra att man själv minsann inte är den konstigaste och mest missanpassade av alla i omgivningen.

Fast nog skäms man samtidigt över sitt eget beteende när man deltar i ett sådant samtal. Det känns inte bra helt enkelt. Tanken på att själv bli omtalad på det viset är skrämmande och därför vill man i grund och botten inte heller utsätta någon annan för det. Och egentligen så vet man ju att det man retar sig på hos andra säger något om en själv. Och när man pekar finger åt någon så pekar samtidigt tre fingrar åt det egna hållet. Och ändå gör vi det. Vi pratar skit om andra fast vi egentligen inte vill. 

Naturligtvis kan jag inte låta bli att undra över detta. Om varför vi pratar om andra. Finns det någonting positivt att hämta ur dessa samtal? Någonting konstruktivt och uppbyggligt som sipprar emellan orden? jag vill gärna tro det för annars blir skämskudden stor och tung att bära på. När jag klämmer och känner på de samtal jag deltagit i så får jag fram följande punkter. Kanske handlar de mer om hur jag skulle vilja att det var än om hur det verkligen är i praktiken. Behöver granska mitt eget samvete mer noggrant innan jag kan avgöra vilket. 

# Att vi ger oss i kast med den svåra uppgiften att förstå oss på, en för oss obegriplig person, är berömvärt i sig.

# Att man blir engagerad innebär att man bryr sig

# Bakom irritationen och frustrationen döljer sig omtanken 

# En del av skitpratet är lösningsfokuserat. Vi vill hjälpa till och försöker hitta lösningar på problemet. Det går visserligen inte alltid så bra - men vi försöker i alla fall.

# När vi pratar om andra skapar vi en spegel som vänds mot oss själva. Och om vi vågar titta i den kan vi upptäcka mycket. Finna både insikter och välbehövliga frågeställningar. Ibland kan det till och med vara det här behovet som driver oss in i dylika konversationer. Vi pekar finger åt någon för att vi behöver få de tre andra riktade mot oss själva.

# Och tummen, ja den pekar uppåt den. Uppmanar oss att lyfta perspektivet och lyssna till vad Gud och universum har att säga om saken. Varför har våra vägar korsats med just den här personen? Vad kan vi lära oss och vad kan vi bidra med? Om skitpratet får oss att nå fram till den här punkten - ja då är det dags att sluta kalla det för skitprat.

# Och ibland handlar det faktiskt inte om skitprat över huvud taget - även om det kan verka så. Man säger bara som det är helt enkelt och det torde väl bara vara hälsosamt uppfriskande. Vi behöver konfronteras med sanningar. Både de som rör oss själva och de som rör våra närmaste. Det sägs att "sanningen skall göra eder fria" och det är en fras väl värd att bära med sig i de här sammanhangen.