Skogsfynd

Denna lilla bänk kommer nog hädanefter att bli min meditationsplats. När vi bodde ute på Osholmen hade jag en sten intill en åker som var min plats. Dit gick jag ofta och satte mig. Där fick tankarna surra tills de tystnade av sig själva och när de gjort det uppstod någon sorts klarhet i sinnet.

Alltsedan dess har jag saknat en sådan plats. Och igår när vi var ute och gick tror jag minsann att jag fann en.

Måste bara prata med markägaren först så att det säkert är okej att jag smyger mig ner hit lite nu och då.

Utsikten från sittbänken - kan det bli bättre?!

På vägen hem hittade vi för första gången någonsin trattkantareller. 1,8 kg under en gran.

Vilken lycka!

När jag skulle sova drömde jag om trattisar...

Dock hade vi ingen Astrid med oss på promenaden. Hon har fått något krångel med ena bakbenet och behöver ta det lugnt fram till dess att veterinären tagit sig en titt på henne - vilket han ska göra på Torsdag.

Rimligtvis borde det vara mest synd om Astrid i det här läget, men ärligt talat så har jag nog det jobbigare än vad hon har det för tillfället. Jisses Amalia vad det sätter igång många jobbiga tankar. Jag blir så orolig och målar för min inre syn upp det ena scenariot efter det andra. Laborerar med alla möjliga och omöjliga ställningstaganden som kanske kan bli aktuella.

För i min värld finns det en gräns någonstans för hur mycket vård man kan utsätta ett djur för. Speciellt Astrid som är så nervös av sig och så skräckslagen inför människor hon inte känner. Hur skulle hon må om hon tvingades tillbringa flera dagar på djursjukhuset?

Och sedan är det den där osmakliga frågan om pengar. Hur mycket pengar har vi och vad är rimligt att spendera på en hund?

Dessutom klarar jag mig inte så bra utan hund. Redan efter två dagar med en soffpotatis så börjar jag känna mig lite klaustrofobisk. Nog kan jag ta mig ut och iväg ensam utan henne. Men att klara av det är en sak och att kunna njuta av det är en helt annan. För mig är det skillnaden mellan att ha hunden med eller inte på mina ensamma strövtåg.

Alla dessa stora tankar cirklar omkring på repeat i mitt huvud fast jag inte har en aning om vad det är för fel på Astrids lilla ben. Så nog är det mig det är mest synd om. I de bästa av världar så kommer veterinären fram till att det bara är en muskelsträckning och i så fall har jag oroat mig helt i onödan - som så många gånger förr...