Maken och jag håller på att testa ett nytt skrivprojekt som går ut på att vi skriver varsin text utifrån ett och samma ämne. Vi började med att skriva om hunden. Där skrev Tomas den första texten och när jag läst den skrev jag min text.

Tomas skriver: 

Vi har hund och jag har ingen aning om varför om jag bara går till mig själv. Astrid är en söt liten varelse, luden, skelögd och utrustad med ett rejält underbett. Hon är som alla andra hundar i grunden och har naturligtvis en egen personlighet – hon är en del av vår familj. Vi har haft flera hundar genom åren och jag har inte reflekterat så mycket kring detta. Vi har liksom bara haft hund – punkt. Det har gått ganska bra för det mesta men det bygger på att de har låtit mig vara ifred och på att Anna styrt upp och tagit hand det praktiska. Rent hypotetiskt; om jag skulle ta hand om en jycke helt själv (vilket aldrig skulle kunna inträffa i verkligheten) så skulle den ha klor som tillslut växte in i trampdynorna, den skulle vara hungrig större delen av tiden och pälsen skulle ganska snart förvandlas till en ogenomtränglig filt. Det är inte det att jag är en notorisk djurplågare, jag förstår bara inte hur, när och framförallt varför man ska sköta om en annan varelse, jag har det inte i mig. Kalla det slöhet, handikapp eller vad som helst men det funkar inte.

Vår förra hund Bengtson var även han söt men också, av olika skäl, väldigt krävande. Då, efter femton års hundägande gick det upp för mig att jag definitivt inte är en hundmänniska. Den lille söte var den som fick bägaren att rinna över. Jag förstod plötsligt att jag inte förstår mig på hundar – överhuvudtaget. Varför i hela fridens namn ska man gå omkring med en bäbis i koppel och plocka upp avföring med en plastpåse när en egna barn varit vuxna och utflugna sedan länge!? Nåja, vi lyckades hitta ett hem till Bengtson där hans kynne passade in och hans behov uppfylldes. Han fick ett helt nytt liv och mår nu hur bra som helst. I den vevan pratade vi mycket om hundägandet i stort och jag lyckades formulera mina tankar kring det. Jag kom fram till att jag inte längre ville ha hund. Anna var vid det laget också väldigt trött efter Bengtsonäventyret och vi bestämde gemensamt att inte skaffa en till.

Flera månader senare satt vi i trädgården och grillade med sonen och hans flickvän när Anna plötsligt började skruva på sig. Jag såg att hon inte hittade orden till det hon skulle säga och förstod att det var något stort på gång. Det visade sig att Anna på eget bevåg hade beställt en ny hund som skulle anlända om någon vecka. Hon passade på att släppa nyheten när vi hade folk kring oss, uppenbart för att lindra och släta över detta, i mina ögon, grova övertramp. Jag blev förstummad, förbannad, förnedrad och gick igenom alla de känslor en sviken man kan ha. Sonen och flickvännen tyckte att det var roligt och fnittrade överseende åt mina reaktioner, Anna var lite orolig men samtidigt glad och förväntansfull och stolt över sitt beslut. Själv kände jag mig överkörd av ett malmtåg, lämnad i snö och kyla strax utanför Gällivare.

Det gick väl en timme eller så och under den tiden satt de församlade och väntade på att jag skulle svara på vad jag tyckte om saken. Sakta men säkert hade jag fått bilden klar för mig. Anna berättade för mig vilket tomrum hon hade inom sig och att det var fyllt med saknaden efter en hund att ta hand om. Vidden av saknaden gick upp för mig. Hon hade hållit det hemligt för mig av rädsla för att jag skulle säga nej. Hon hade gått bakom min rygg, hon min egen fru, den ärligaste av alla kvinnor jag känt. Det ligger kraft bakom detta. Önskan, längtan och saknad. Det är mitt jobb att se till att hon är tillfreds. Hennes lycka är alltid min lycka. När adrenalinet äntligen lagt sig svarade jag ja – vi tar en hund till eftersom jag ser hur mycket det betyder för dig. Men det blir din hund, ditt ansvar, jag hjälper till med tio, kanske tjugo procent and that’s it. Detta blir din hund.

Nu ett par år senare har vi fortfarande hund och jag har fortfarande ingen aning om varför om jag bara går till mig själv.

Jag skriver:

När vi hade sålt Bengtsson var vi helt överens. Ingen av oss ville någonsin ha hund igen. Det kändes skönt att beslutet var taget och att vi stod så eniga bakom det gjorde inte saken sämre. Vi njöt båda av att slippa morgonkissar och kvällskissar och roade oss med att fråga varann på förmiddagarna: Ska du eller jag gå ut med hunden idag? Och sedan fnissade vi och konstaterade – nej just det, vi har ju ingen hund längre. För mig blev det där dock en ganska kort period. Det tog bara några veckor innan jag insåg att det var Bengtsson och hans oroliga vallhundsgener som jag inte saknade. Att vara utan hund däremot, det var en helt annan sak.

                 Jag höll masken så gott jag kunde. Hummade med Tomas i de inkörda hundfria skämten och grubblade under tiden i min ensamhet över vad jag höll på med egentligen. Är det möjligt att man kan svänga runt så här på en femöring och ändra sig innan man ens hunnit dammsuga upp håren efter den nyss sålda hunden? Jag skämdes och jag våndades och rannsakade mig själv. Dreglade i hemlighet över Blockets alla hundannonser i hopp om att lite verklighetsanknytning skulle få mitt förstånd på fötter igen.

                 Men hur jag än vred och vände på argumenten så kvarstod det faktum att jag saknade att ha hund. Det var inte bara så där lite ovant och konstigt tomt. Nej min längtan var het och innerlig och det stämmer det där man säger att man inte saknar kon förens båset är tomt. Utan hund började jag känna mig otrygg och ville ogärna ge mig ut bland folk.  Jag fick till och med svårt att rent fysiskt hålla balansen när jag inte hade ett koppel i handen och började använda gångstavar istället. Och mina händer saknade pälsvård och kloklippning. Till och med det otrevliga fästingplockandet kunde jag nu bli tårögd när jag tänkte på.

                 Jag iakttog min man och det var som att betrakta Mount Everest. Hur skulle jag någonsin hitta tillräckligt med kraft och mod för att våga yppa något av detta till honom? Han visade med all önskvärd tydlighet vilken lättnad det innebar för honom att slippa ifrån hundträsket och vi hade ju varit helt överens för bara några veckor sedan. Skulle han bli arg? Känna sig sviken? Skulle han kanske rent av bli så trött på mig att det fanns anledning att oroa sig för om kärleken räckte till? Samtidigt visste jag också att han aldrig skulle förlåta mig om jag inte var ärlig mot honom. Om jag gjorde honom till ett hinder för min egen lycka.

                 Så dök plötsligt ”den” hundannonsen upp och samtidigt kom sonen och svärdottern på besök. Detta var ett tillfälle jag inte kunde missa. Med dem som buffert skulle jag våga språnget. Jag inväntade snapsandet och sa ingenting förens promillehalten nått en lagom nivå. En måttlig avtrubbning kunde komma väl till pass i en stund som denna.

                 Tomas blev först tyst och sedan förbannad. Sa saker som ”aldrig i livet” och ”över min döda kropp”. Han kände sig på förekommen anledning både lurad och överkörd och bad till sist om att få skjuta upp diskussionen till morgondagen. När vi talat om saken i lugn och ro gav han med sig. Han förstod mina känslor och mina behov och att detta med att ha hund var ett så kallat nödvändigt ont, eftersom han vill ha en så nöjd och harmonisk fru som möjligt.

                 Och så kom Astrid och hon blev min hund och mitt ansvar. Och med denna lilla hund i koppel fick jag tillbaka balansen och kunde ställa ner stavarna i förrådet igen. Hon blev min trygghet om kvällarna när jag hade svårt för att somna och hon gav upphov till en massa välbehövliga skratt.

                 Titt som tätt skänker jag Tomas tacksamma tankar för att han gav med sig på den här punkten. Jag är väl medveten om vad det kostade honom den gången att ge upp sin nyvunna frihet. Han älskar våran Astrid och behandlar henne väl, men säger samtidigt att han fortfarande helst skulle vara utan henne. Kanske är det också så. Ibland känns han övertygande när han säger det och ibland lämnar åsikten frågetecken efter sig. Då kan jag inte låta bli att undra om det ändå inte är så att han i hemlighet går omkring och har lite nytta av Astrid han också.

Tomas tillägger:

     Nytta och nytta, nja det jag kan tänka mig är att vovven faktiskt tillfredsställer Anna och det har jag nytta av. Sen tycker jag ju att det är kul att ha med henne när vi promenerar och badar även om jag lika gärna kan göra det utan henne. Till syvende och sist kokar det väl ner till att nyttan är större och mer välbehövlig än onyttan. Det räcker för min del.