Skydda eller härda

Jag vet, den här bilden känns helt inaktuell mitt i höstrusket. Än är det flera månader kvar tills det är dags att sätta fröer och förkultivera plantor. Så någon inspirationsbild är det definitivt inte. Däremot fungerar den ypperligt som förklaringsmodell till något som Alexander Bard sa i en intervju som jag såg igår.

Han pratade om det där med att bli vuxen. Om att ta ansvar för sig själv, sina känslor och sin egen potential. Om hur många överåriga barn det finns bland alla kvinnor och män. Att det faktiskt är djupt tragiskt att det är så i vårt avlånga land idag. Att det blir så många halvlevda liv och så mycket resurser som går förlorade. Så många bra saker som aldrig blir gjorda och så mycket ouptäckta förmågor som förblir gömda och glömda inom oss.

Han menade att ett av skälen till att det blir så är att vi väldigt gärna vill skydda varandra och oss själva. 

Och visst är det väl förståndigt att vara rädd om sig själv och sina medmänniskor. Livet blir fullkomligt outhärdligt och totalt övermäktigt om vi inte är det. Det går inte att klampa på i ullstrumporna hur som helst och somliga saker bör faktiskt förbli både osagda och ogjorda.

Men så finns det också tillfällen när det är tvärtom. När det behöver få bli lite obekvämt. När vi behöver bejaka snålblåsten och ge oss ut på de lite mer snåriga stigar. Alexander använde ordet härda och det var det som fick mig att associera till de frösådda plantorna. Han menade att människan behöver härdas för att kunna växa sig stark och stadig. För att bli riktigt vuxen.

Och vad händer med en planta som får stå kvar i sin pyttelilla kruka, skyddad från drag och med en perfekt anpassad temperatur? Inte blir det mycket av den inte... Den blir ranglig och raftig och bleksiktig. Och inte orkar den blomma och aldrig bär den någon frukt. För att den ska kunna göra det så behöver den omplanteras, skolas ut och så småningom grävas ner i en rabatt. Vilket innebär att den vid flera tillfällen rycks upp med rötterna och tvingas byta miljö. Att den utsätts för sol, vind och regn, i inte alltid så lagoma doser.

Och när det gäller plantor så gör vi allt det där utan att fundera så värst mycket över det. Det är helt enkelt bara så det måste vara om det ska bli några grönsaker och blommor. Men när det kommer till oss själva och till människorna vi har i vår närhet så är det alls inte lika självklart längre. Då blir vi osäkra inför de där stegen som kan få oss att växa. Det är läskigt att byta kruka och att låta vinden rufsa om i huvudet. Man vet ju aldrig riktigt vad det kan leda till. Vad det kommer att få för konsekvenser. En oidentifeierad planta är däremot spännande. Tänk, det kanske blir gurkor eller squash eller någon sorts pumpa av den här lilla telningen! 

Frågan man behöver ställa sig är väl om man är rädd om eller rädd för. Skyddar man sig själv och andra för att det faktiskt behövs eller är man rädd för vad som ska hända om man skapar förutsättningar för växande? Behöver plantan lite mer tid på sig innan den skolas ut eller är det dags att sätta ut den på verandan några timmar redan idag?

Ibland har jag känt mig så sviken när någon säger att " Jag tänkte det då, men jag ville inte säga det till dig." Och jag har inte kunnat förstå varför det känts så svårt att de undanhållit sina tankar. Det är ju knappast så att de är redovisningsskyldiga inför mig bara för att vi står varandra nära. Men när jag ser på saken ur det här perspektivet så blir det begripligt. Du kunde ha gett mig en större kruka. Du kunde ha låtit mig stå på verandan en stund. Du kunde ha låtit mig växa. Men du valde att inte göra det.

Fast vem är jag att kasta sten från mitt eget glashus? För när det kommer till att skydda min omgivning så är jag något av en expert på området. Det märks kanske inte så väl eftersom jag har ett så rättframt ocxh filterlöst sätt att uttrycka mig. Men oj, oj, oj vad jag har undanhållit mycket som hade behövt sägas. Och varför har jag gjort så och varför håller jag fortfarande på med det? Det är något som jag verkligen behöver fundera över...