Skydda sig från vadå?

Gud har i sin fotografiateljé

ett mörkrum som heter Getsemane

Där växer det klara bilder fram

För den som är lugn och allvarsam

Men den som är rädd för köld och ris

får aldrig en blomst i paradis.

Hans liv blir som en öde slätt

av inga silverne tårar vätt.

I purpur kanske och glans han gick

men blicken hans var en tiggarblick.

Till aska kom han men aldrig brand

och månen ler åt hans tomma hand.

Ty den som är rädd för Getsemane

har ingenting alls att få eller ge.

Nils Ferlin

Under de senaste veckorna har vi av olika anledningar pratat jättemycket om försvarsmekanismer. Om allt det där som vi gör för att skydda oss själva från det som känns alltför svårt. Om nödvändigheten i att använda sig av dem när det verkligen behövs och om de förödande konsekvenserna det får, om man sedan fortsätter av bara farten och skyddar sig även om det inte längre finns någonting att skydda sig ifrån.

För så är det. Den där skölden man har att ta till i kniviga situationer kan växa till en isoleringscell, om man använder den för ofta. Jag tycker Nils Ferlin uttrycker det så fint, även om hans text är en smula högtravande och gammeldags.

Jag är en projicerande människa. Det är min superkraft inom försvarsmekaniken. Det är alltid någon annans fel att jag inte får sagt och gjort det jag skulle vilja. Och någon gång emellanåt är det väl också så det har varit. Min väg har vid något enstaka tillfälle korsats av dominanta och manipulerande människor som jag inte haft en chans att sätta mig upp emot. Och då har det ju faktiskt varit relevant att skylla på dem och att känna sig överkörd.

Men vanligtvis har jag varit omgiven av helt vanliga människor. Fast det har inte hindrat mig från att låta dem bli ett hinder i alla fall. Om det inte hade varit för att de var så.... Då hade jag kunnat.... Och jag har haft så fullt upp med att ta reda på vad dessa stackars oskyldiga människor kan tänkas utgöra för hinder att jag liksom tappat bort min egen vilja på vägen. 

Så är det alltså inte så konstigt att mitt jag blev urholkat och nästan försvann helt. Att livslusten rann ut i sanden och att meningen med livet gick upp i rök. Att blicken min blev en tiggarblick och att ingenting fanns att få eller ge. För ett liv som baseras på förvarsmekanismer har ganska många likheter med ett luftslott. Det saknar både substans och verklighetsanknytning.

Det är då man blir tvungen att ge sig in i den där fotografiateljén och förmå sig själv att se på bilderna som växer fram. Se på sitt eget beteende och försöka hitta människan som gömmer sig bakom det. Och troligtvis är inte de där bilderna så smickrande som kunde önska sig. Mina var det i alla fall inte. Men om man vill komma till rätta med sig själv får man helt enkelt vara beredd på att utstå ett visst mått av köld och ris.

Att välja livet kostar alltid på

och i varje vägskäl är det så

Gewnom det trånga porten kan man bara tränga sig

Det finns inget annat sätt att komma ut.

Och ut i livet vill vi väl alla komma! Vi vill få en blomst i vårt eget paradis. Vi vill gå från aska till brand och få kinderna vätta av  silvriga glädjetårar. Vi vill få och vi vill ge och vi vill få vara som vi är. Och då duger det inte att gömma sig bakom försvarsmekanismer.