Släppa taget

I vissa sammanhang faller det sig helt naturligt.. Utan att reflektera över det, släpper vi taget om det som varit för att ge plats åt det nya. Vi bär ut en soppåse till soptunnan. Sätter sedan i en ny påse i slaskhinken utan att skänka ica-kassen som vi nyss kastat en enda tanke. Utan något som helst vemod slänger vi de sladdriga, urtvättade trosorna och gläds över de nya fräscha som vi just inhandlat. 

I andra sammanhang är det knepigare. När saker har ett affektionsvärde eller när vi inbillar oss att de  eventuellt skulle kunna vara bra att ha så småningom. Då håller vi gärna kvar dem en stund extra och kanske behåller vi dem till och med, fast de inte längre har någon funktion i vårt liv. Och det må väl vara hänt. Har man bara plats till det så kan man väl unna sig en nostalgisk hörna och lite bra-att-ha-saker som aldrig blir använda. 

Generellt har vi helt enkelt bra koll när det kommer till våra prylar. Det finns en medvetenhet om vad som är värt att hålla fast vid och vad som inte är det. Ännu har jag aldrig träffat någon som diskar ur den där ica-kassen som soporna legat i för att sedan nåla upp den på väggen som ett minne.

När det kommer till förväntningar och drömmar har de flesta av oss tendenser att bli riktiga horders. Ni vet de där som samlar på sig så mycket gammal bråte att de knappast får plats själva i sina hus. Vi har så många idéer om hur det borde vara och hur vi tror att det ska bli. Och en del av dem måste vi få ha, annars blir livet alldeles outhärdligt. Det är på samma sätt med drömmar och förväntningar, som det är med prylar. Utan rejäla kläder överlever man inte i det nordiska klimatet. Utan någon sorts inre bild av hur det ska vara och hur det ska bli överlever man inte känslomässigt.

Men ibland måste man helt enkelt ta sig i kragen och göra en inre storstädning. Man behöver gå igenom sina inre bilder och sortera upp dem i högar. Reda ut vad som fortfarande är användbart och vad som blivit inaktuellt. Vad som är till gagn och vad som står ivägen. 

För det är det som är kruxet - att våra idéer om hur det ska vara och våra förväntningar på hur det ska bli - faktiskt kan hindra oss från att se saker och ting som de är. Drömmarna kan bli till en sköld som håller oss åtskilda från det liv som är vårt. Det är då man börjar tänka i termer som "När det riktiga livet börjar, då ska jag..." Och hur tragiskt är inte det när det faktiskt är så att livet pågår för fullt samtidigt?!

Ibland får man sina drömmar krossade och då löser sig en hel del av det där storstädningsbekymret alldeles av sig självt. Ni vet, de där gångerna när livet dundrar på och är så där skoningslöst och oförutsägbart som det kan vara. När en välsignelse kommer farande in genom fönstret och krossar alla rutor. Då flyger föväntningarna ut tillsammans med idéerna och oavsett vad man tycker om saken så har det hux flux blivit plats över för det där nya som trängt sig in i ens medvetande. Och nog för att man känna sig både överkörd och en smula skräckslagen, men det brukar ändå inte ta så värst lång tid innan man finner sig till rätta och kan acceptera det nya läget.

Likt en horder som nyss fått hjälp med att rensa upp i sitt hus, ser man sig förundrat omkring och njuter av ordningen. Av rymden och ljuset. Man tar några danssteg, kan helt enkelt inte låta bli, eftersom det nu äntligen finns plats över för krumsprång. Och precis just där och då vågar man vara vara sårbar och nåbar. Och man kan till och med befinna sig allra lägst ut på det där grässtråt och tycka att det är härligt.

Fast sedan blir det ju som det blir. Det brukar aldrig dröja så värst länge innan man är igång med att bygga upp nya förväntningar. Och drömmarna svävar in och lägger sig som en dimbank över all den där nyfunna klarheten. Innan man vet ordet av är det dags att börja röja igen. Och antingen får man göra det själv eller så får man hjälp av livet.