Slump och slump...

Sedan ett år tillbaka har jag varit ovän med symaskinen.  Innan dess sydde jag hur mycket som helst och var väl i ärlighetens namn i det närmaste manisk. Men så en dag tog det plötsligt stopp och det gick bara inte att frambringa någon som helst lust till att sy. Jag fick spunk på alltihopa och gav bort alla mina tyger. Orkade inte se dem ligga där på hyllan längre.

Så kom det helt oväntat häromdagen en förfrågan om jag möjligtvis kunde tänka mig att sy kläder till en liten Hillevi. Och till min stora förvåning så brann det till i sytarmen och jag tackade ja till uppdraget. Nu är jag igång och tycker att det är hur kul som helst. Har till och med köpt på mig tyg så jag kan sy ett lapptäcke när jag är klar med Hillevis garderob.

Vid sådana här tillfällen kan jag inte låta bli att fundera över det där med slumpen. Hur kommer det sig att Hillevis mamma fick för sig att fråga mig precis nu - när det tydligen var precis rätt tid för att plocka fram symaskinen igen? Och hur kommer det sig att det fanns precis den typen av tyger och kläder att sy om, som jag ville ha, på Jeppes loppis i Liatorp igår?

Slumpen kan omöjligt vara en tillfällighet. Det går att skönja någon sorts samband och mönster bakom alla vardagliga sammanträffanden. Och det gör mig nyfiken och får mig att fundera vidare över de människor och de omständigheter jag är omgiven av. Om de inte bara finns där av en ren tillfällighet, utan av en anledning, vilken är i så fall den? Kan man, utan attt för den sakens skull hamna i övertolkningsträsket, börja se på sin omgivning med nya ögon?  Om just den här personen är sänd till mig av universum - vari består då gåvan i vårt möte? Och de episoder som inträffar, vilket håll pekar de åt?

Tjugo kronor betalade jag för alla de här plaggen. Nu är det bara att sätta saxen i dem och göra om dem till små flickkläder.

Av en damtröja och ett par barnbyxor ur fyndhögen - sydde jag igår eftermiddag det här setet.