Så bra det kan bli!

I går var jag hos tandläkaren igen och blev av med de båda tänderna som krånglat. Konstigt nog var jag inte så nervös innan den här gången. Uppenbarligen fick jag ur mig den värsta ångesten vid förra besöket. Fast Tomas fick ändå följa med som buffert. Med honom vid min sida så vet jag att vad som än händer så landar jag alltid mjukt i hans famn. Det känns tryggt.

Men så fort jag kom in i behandlingsrummet och såg stolen jag skulle sitta i så kom paniken i alla fall. Tårarna steg och allt som är jag ville bara springa där ifrån. Och jag hann börja måla upp en bild av en skräckfylld stund fylld av diverse fasor och anade redan nu hur kränkt jag skulle bli. Minnen från tidigare besök svepte förbi och fyllde i och förstärkte dagens ännu icke inträffade upplevelser.

Ibland är det dock så vist ordnat att rätt personer befinner sig på rätt plats i rättan tid. Både tandläkaren och tandsköterskan snappade direkt upp händelseförloppet och agerade därefter på bästa tänkbara sätt. De backade, gav mig utrymme och lät mig ge luft åt mina känslor. Och jag upptäckte till min stora förvåning att de verkligen ville veta och förstå eftersom de ämnade anpassa sitt arbete efter förutsättningarna.

Rädslan kom av sig helt inför detta oväntade scenario som inte hade något gemensamt med mina tidigare erfarenheter. När det var dags att sätta igång kände jag mig lugn inför ingreppet och jag gav mig iväg inåt och tänkte förbli där medan min kropp agerade patient för en stund.

Men även resan inåt kom av sig eftersom någon av dem hela tiden höll kontakt med mig. Inget fånigt artighetspladder utan riktig kommunikation med ögonkontakt. De var så nära hela tiden. De ville ha mig med. De ville att det här skulle bli en bra stund för mig. Jag blev nogsamt förberedd inför varje moment. De lät mig bestämma takten och mina upplevelser var de som räknades. De såg till att jag var närvarande och delaktig hela tiden och när jag gick därifrån gjorde jag det med ett lättat hjärta och värdigheten i behåll. Inför nästa besök känner jag mig nu så pass trygg att jag tänker ta mig dit utan Tomas som buffert.

Visst är det väl vackert!

Och nog kan man lära sig mycket av en episod som denna. Principen går ju att överföra på andra svåra stunder i livet. Det är egentligen väldigt lite som behövs för att det ska bli mycket lättare att ta sig igenom det där som man inte tror sig klara av. Det enda som behövs är dock det där som vi så gärna undviker. Sanningen och närheten. Ärligheten och prestigelösheten.