Stilla natt

I natt har vi sovit gott i nya lägenheten. Visserligen har vi sovit i det som ska bli matrum så småningom eftersom hyresvärden är och snickrar i det som ska bli vårt sovrum. Men vad gör väl det? Nu är vi på plats och det känns SÅ bra.

Vi har fått ett varmt välkomnande. När hyreskontraktet kom på posten följde det med en trevlig välkomsthälsning. Några sådana där i all hast nedskrivna rader som betyder så mycket när man får dem. Grannen som bor under oss har köpt fikabröd som han vill bjuda oss och hyresvärden på, för han vill fira att vi flyttat hit.

Med viss risk för att låta som Ernst, så vill jag påstå att varje hus har sin egen själ. Sin egen atmosfär och sina egna energier. Jag brukar alltid säga att det som är inom mig omger mig och jag börjar mer och mer förstå att det också är precis tvärtom, samtidigt. Det som omger mig, fyller mig. Att det där med boende och mående är en sorts växelverkan mellan människan och huset. Vi fyller upp huset med våra energier och våra saker och huset ingjuter i oss allt det som finns lagrat i golvplank och reglar. I marken det står på.

Mitt första intryck av det här huset är att det uppmanar till långsamhet och stillhet. Till enkelhet och till livsglädje. Till ett naturnära liv.

I natt var jag uppe och satt jag en stund på altanen. Drack en kopp kaffe och rökte en cig. Nu är det ju inte direkt så att vi flyttar från en metropol men skillnaden blir ändå markant. Här är så tyst och stilla. Allt jag kunde höra där jag satt i min ensamhet var några getingar som surrade kring ytterlampan,  elstängslet som knäppte och fåren som vände sig i sömnen. För övrigt var det helt tyst.

Jag vet inte riktigt hur jag har tänkt men på något underligt sätt blev jag ändå förvånad över att det inte dånade förbi några tåg. Jag har tydligen blivit så van vid dem att jag tar dem för givet. För mig har tågen haft så många betydelser och en gång i kvarten har de tuffat förbi och påmint mig om sin närvaro. Periodvis har jag tänkt på järnvägsnätet som ett blodomlopp och hört hjärtslag dunka i rälsen. Sett på det som något som förenar och binder samman. Reflekterat kring detta att vi alla är sammanlänkade. Att vi hör ihop. Att vi är ett, fast vi är många.

Så har det också funnits andra dagar när jag dragits till järnvägen som om den var magnetisk. När jag sett den som en räddning och en mycket effektiv lösning på allt det där som gjort så ont. Då har jag hört: "Jag finns här om du behöver mig" i det taktfasta dunkandet. Och det har varit en makaber trygghet när gränsen för vad som går att uthärda närmar sig.

Och så har det funnits en mängd dagar när tåget glatt tuffat förbi och förmedlat att: "Du är tuffare än tåget-du klarar livet!" Och jag har känt mig stärkt och stolt och skänkt tacksamma tankar till denna min något udda vän.

Återigen en växelverkan mellan det som finns innanför och utanför människan.

Och när jag satt där ute i natt och registrerade frånvaron av tåg så insåg jag att jag inte behöver dem längre.

Jag har föstått att jag är en del av det hela och jag har funnit min plats, min roll, alla min kantigheter till trots. Eller tack vare. Och jag har en gång för alla valt livet. Jag har nått min botten och jag har storstädat den och behöver aldrig mer ge mig dit ner igen.

Nu är jag istället omgiven av får, kor och en get. Ska bli spännande att höra vad de har att förtälja...