Studieteknik

Vad som är själva meningen med livet är en fråga som dryftats genom alla tider och som aldrig någonsin fått ett absolut och definitivt svar. Ett svar som jag gillar är det där med att livet helt enkelt är till för att levas. Det känns självklart och enkelt och lämnar öppet för personliga tolkningar. Och det hänger ihop med det svaret som ofta skänker mig stor tröst: Att vi är här för att lära av livet.

Jag vill så gärna att det ska vara så. Att livet är en sorts skola som går ut på att vi ska samla på oss så många erfarenheter som möjligt medan vi är här. För om det är så det förhåller sig så blir allting meningsfullt. Inte bara det härliga och trivsamma utan även det svåra och smärtsamma.

För det är någonting jag lagt märke till - att det härliga ofta går hand i hand med det förfärliga och att det smärtsamma många gånger ligger gömt bakom det trivsamma. Och tar man emot det ena så får man det andra på köpet, oavsett om man börjar i den bökiga eller i den lättsamma änden. 

Ibland kan det vara irriterande att man aldrig kan få vara bara i en känsla åt gången. Som till exempel när jag tänker på mitt första äktenskap som var ett av mina största misstag här i livet. Egentligen är jag fly förbannad och väldigt bitter både på mig själv och på somliga i familjen jag gifte in mig i. Och jag kan önska att jag valt en annan väg och sluppit allt det där svåra och destruktiva. Men om jag gjort det så hade jag gått miste om en massa insikter och framför allt hade jag inte fått mina barn. Och mina barn är det finaste jag har och mina insikter är jag djupt tacksam över. Snacka om blandade känslor! 

De senaste veckorna har det uppstått flera situationer där det varit på ett liknande sätt. Där det härliga och det förfärliga vandrat hand i hand och där smärtan har lyckats knö in sig bredvid glädjen i hjärtat. Eller möjligtvis är det tvärtom... Och jag tänker att detta tillstånd går som en röd tråd genom mitt liv.

Med utgångspunkt från att livet är ett lärande så kan man säga att detta är min studieteknik.  Med skräckblandad förtjusning låter jag ytterligheterna mötas och iakttar med spänning reaktionen som uppstår. Och då och då råkar mina expriment spränga bort en bit av taket och jag åsamkar mig själv diverse blessyrer. Men det är så jag lär mig. Det är mitt sätt att tackla livet. Jag är liksom inte typen som stillsamt tar mig igenom en distanskurs utan några åthävor. Jag är mer den galna-professors-typen som med håret på ändå och med en förvirrad blick hasar omkring med märkliga provrör i händerna.

Och då blir det som det blir - lite mycket av allt - vilket matchar min personlighet. Och förhoppningsvis är det just detta som är meningen med mitt liv. Jag väljer i alla fall att tro att det är så.