Cynkronisitetens kraft

Den här bilden tog jag när vi bodde i Fothult. Ladan må ha sett sina bästa dagar, men när ljuset bryter igenom som det gör här, så blir det ändå så vackert att man kan röras till tårar.

Just nu kan jag använda den bilden som självporträtt. Den beskriver precis på pricken hur jag mår och har det för tillfället. Ljuset bryter igenom även i mig och det får mig väl inte att förvandlas till "bildsköne-Bengtsson", men jag mår vackert.

En morgon när jag vaknade, för knappt två veckor sedan, så upptäckte jag att någonting hade hänt. Den enorma tröttheten hade lossnat i kanterna. När jag gjort färdigt alla morgonens små praktiksa detaljer så kändes det inte helt nödvändigt att gå och lägga sig igen. En badutflykt slukade inte hela dagens energiförråd och förundrad gick jag omkring och provade mig fram. Orkar jag det här också? Och det här? Och ta mig tusan, det gjorde jag!

Det känns återigen som om jag fått livet tillbaka. Jag känner igen mig själv som den jag var innan. En görande människa som i förbifarten fixar med både det ena och det andra. Den där som får saker och ting ur händerna och som njuter av att kunna göra det.

Och detta händer ungefär samtidigt som jag acceperat ett liv som en sömnig zombie. Samtidigt som jag fått förmågan att se att mitt egenvärde består, även om jag tillbringar den mesta tiden i sängen och inte gör så värst många knop mellan dygnets alla sömnpass. Vilken himla tur, kan man tänka, att orken och styrkan inte kom tillbaka innan dess. Då hade jag aldrig fått veta och känna att jag duger som jag är. Att mitt varande i sig är en gåva, både till mig själv och för andra.

Fast i det här fallet tror inte jag att det handlar om tur och trevliga omständigheter. Jag tänker att det är cynkronisiteten som är i sitt esse. Den har nämligen en tendens att rassla igång i precis rätt ögonblick. När tiden och människan är mogen så sätter den igång de mest häpnadsväckande scenarion.

Ett annat exempel på detta är flytten från Liatorp. I drygt ett års tid har vi stött och blött vårt Liatorpslivs för och nackdelar. Vi har ägnat hur många timmar som helst till att dryfta alternativa boendeformer och vad de skulle kunna ge och ta av oss istället. Vi har sett på saken ur den ekonomiska vinkeln, ur den praktiska, ur den känslomässiga, ur den andliga, ur den sociala, ur den....

Parallellt har vi lusläst bostadsannonser, själva satt in annonser och faktiskt också funnit ett och annat tänkbart objekt. Men ingenting har klaffat och nyligen kom vi fram till att det säkerligen inte är meningen och därför släppte vi tanken och började slå oss till ro med tanken på att bo kvar. Och då dyker annonsen upp och jag svarar lite halvhjärtat på den. Skickar iväg ett mail mest av gammal vana och utan att bifoga några som helst förhoppningar.

Nu händer allt så snabbt så det fullkomligt viner i öronen. Men vi hinner ändå registrera att detta nya boende tycks rymma ungefär allt det vi längtat efter. Ur den aspekten är det inte heller så konstigt att det är till ett udda hus, fullt av alternativa och kreativa lösningar, som vi kommer att flytta.

Och detta magnifika erbjudande faller ner i knät på oss några dagar efter det att krafterna återvänt till min förut så trötta kropp.

Det enda som är lite tragiskt i sammanhanget är att jag redan är en troende människa. För när man får vara med om sånt här så drabbas man av en enorm lust att bli religiös.