Självständig och stark

Vad innebär det att vara en självständig och stark människa?

Om man är kvinna och ställer sig den frågan så är det lätt att det dyker upp en rödstrumpa i tankarna. Eller någon gammal moster som lyckades med konststycket att slakta en gris medan bröd-degen stod på jäsning och samtidigt hade ett spädbarn hängande vid bröstet. Exempel på kvinnor som kan. Människor som klarar sig på egen hand. Som tar ut svängarna och ser till att lära sig allt de behöver för att aldrig vara beroende av någon annans hjälp.

Är man som jag, född på sladden och minst i en stor syskonskara så får man ett ganska kluvet förhållande till det där med självständighet. En del av mig vill fortsätta glida omkring och vara minst och därmed också ansvarsfri. Det är skönt att tänka att det alltid finns någon annan som fixar det som behövs. Någon annan som har kunskapen och kraften att genomföra det som måste göras. Någon annan som tar tag i de tråkiga och svåra bitarna. För jag vill få fortsätta lalla omkring och vara liten och söt och bara göra sånt som jag tycker är roligt.

Min andra del vill hävda sig. Bevisa att den minsann också kan. Den menar att den blivit vuxen nu och att det därmed inte finns någonting som den inte klarar av på egen hand. Den går omkring och hojtar "Jag kan själv" utan att notera om huruvida det finns någon som lyssnar eller inte. Och den vill bevisa sin egen förträfflighet både ständigt och jämt.

Jag har aldrig trivts i någon av de där rollerna. Jag är alldeles för viljestark och kompetent  för att bara glida med och lalla omkring. Och inte är jag tillräckligt viljestark och kompetent för att axla oket som den icke behövande människan heller. Jag kroknar väldigt snabbt under dess tyngd.

I hela mitt vuxna liv har jag försökt få till någon sorts balans mellan de där båda delarna. Jag har medlat och jämkat och försökt stuva om så att båda delarna ska bli nöjda. Men det har inte lyckats något vidare bra. Så fort jag slappnat av har de börjat kivas om vem som ska få bestämma igen.

Men livet är förunderligt. Det ser till att man får vad man behöver.  Nyligen gav det mig en situation, en händelse, som hjälpte mig till rätta med denna inre konflikt. Det blev tillräckligt tillspetsat för att båda delarna i mig skulle tystna och stå handfallna. Och ur detta ögonblick av stillhet föddes ett nytt förhållningssätt. Och jag upptäckte att det inte finns något motsatsförhållande mellan att helt och fullt ta sitt ansvar och att samtidigt ta emot hjälp. 

Att vara stark kan innebära att man är medveten om sin egen svaghet. Att vara självständig kan innefatta att man begriper att man inte alltid klarar sig själv.

Nu låter jag Tomas ta över den här biten som jag inte klarar av. Han får sköta kontakten, föra min talan och vara mitt skydd. Han får fatta besluten och jag tar emot de råd han ger, utan att tjafsa emot. Och Oscar får lov att stötta mig. Nu får han vara den starka och jag kan luta mig mot honom. Och den lilla fasad jag haft inför min svägerska, har fått falla till marken och jag tyr mig till henne på ett sätt som är nytt. Och när Sofia beter sig som en god mor för mig, så blir jag varm i hjärtat. Och det känns skönt och är nytt och framför allt är det befriande. 

Kort sagt, jag använder mig av de resurser som finns omkring mig och det gör mig stark. Tack vare de andras insatser klarar jag av att stå på mina egna ben. Och jag kan konstatera att inte heller detta med självständighet och styrka såg ut riktigt som jag tänkt mig...