Syglädje

Ibland undrar jag över hur mina föräldrar lyckades få det att gå runt på en lön. Med ett stort gammalt hus och fyra barn att försörja. Men så finns det också tillfällen när jag tänker: Aha, det var så här de gjorde! Som till exempel nu, när jag sytt tre barnklänningar, alldeles gratis. Om man inte ska vara superpetig och räkna in sytråd från Ikea som en kostnad vill säga...

De här båda klänningarna är sydda av tunikor som jag inhandlat på second hand för några år sedan. Av någon anledning minns jag att den turkosa reades ut för tio kronor. Sedan dess har Kajsa använt dem ända tills hon började gå upp i vikt och då tog jag över dem eftersom jag samtidigt råkat gå ner några kilo. Och nu har de blivit plagg till en liten Hillevi. Det verkar som att tyger kan ha lika många liv som katter...

Också detta har varit en secondhandtunika som jag använt massor. Den hade en tjusig brodyrinfällning kring halsen som jag tyckte mycket om. Men nu hade den börjat fransa sig och därför var det dags att klippa sönder den.

Det är väl de småländska snålhetsgenerna som ger sig till känna - för jag tycker att det är så fantastiskt att man kan skapa fina och användbara ting utan att det ska behöva kosta en massa pengar.

Om man ska ge sig på att göra en djupare analys av denna drivkraft som jag har att "skapa av skräp" så behöver man inte gräva så värst djupt för att hitta en förklaring. Jag tror absolut att det hänger ihop med att jag brakade in i väggen och smulades sönder totalt. Jag var som en av de där secondhandtunikorna. Förbrukad och trasig.Och ändå gick det att bygga ihop en människa av bitarna som fanns kvar.