Statistik och bekräftelse

Nu har jag fått hem mina nya visitkort. Visst blev de fina i all sin enkelhet! Förra gången jag beställde blev det helt fel. Då hade de lagt bakgrunden över texten så jag fick hem femhundra små rosablommiga papperslappar som såg aningen smutsiga ut eftersom texten gick att skymta igenom... Ett litet bevis på att snålhet inte alltid lönar sig. Jag hade nämligen beställt en gratisvariant där man enbart betalade frakten mot att företaget fick ha sin egen logga på baksidan av korten. På förekommen anledning valde jag den här gången ett annat företag och betalade villigt för leveransen.

Jag är hur som helst barnsligt förtjust i mina visitkort. När jag var liten var det väldigt få personer som hade sådana och de som hade var liksom lite viktiga och märkvärdiga. Mitt känsloliv struntar fullkomligt i att det är nya tider nu och att var och varannan människa numera ser det som en självklarhet att ha ett visitkort på lut för att dela ut när tillfälle ges. Intellektet skäms över känslolivets naivitet eftersom det är helt på det klara med att det bara rör sig om en bunt papperslappar. Det försöker tala förstånd med känslorna utan att lyckas. Känslolivet smeker ömt de små visitkorten med blicken och får knäck i öronen av denna mycket ytliga och ingalunda värdefulla bekräftelse. Det vill så gärna få tro att jag är precis så där märkvärdig och viktig som det inbillar sig.

Bloggstatistiken stiger uppåt sakta men säkert. De senaste trettio dagarna har min blogg haft sexhundrafyrtiotvå unika besökare, vilket i praktiken borde innebära lite drygt trehundra personer som följer mitt skrivarflöde. (Jag gissar att de flesta växlar mellan att läsa bloggen i mobilen och på datorn och att varje individ därför vanligtvis ger två unika besökare i statistiken) Att så många människor är intresserade och har hittat hit finner jag både storartat och förvånande. Det är bara några veckor sedan jag kom igång med bloggandet igen och jag har inte lagt ner något som helst arbete på marknadsföring och ändå växer bloggen.

Detta borde vara något för känslolivet att gotta sig åt eftersom det är en betydligt mer realistisk bekräftelse än den visitkorten ger. För något som är bra måste allt mitt skrivande innehålla, annars skulle ingen vilja läsa det. Men känslorna skruvar på sig inför den stigande statistiken och framför en klockren tolkning av Jantelagen.

Nej men inte kan väl jag...

Äsch, det är bara för att...

Snart kommer de ändå att upptäcka att jag inte alls är så där intressant som de fått för sig...

Det är inte för att bloggen är intressant som folk läser - det är för att de hoppas att den såsmåningom ska bli det som de hänger kvar.

Och så vidare...

Det är märkligt det där att man så lätt väljer det ihåliga framför det näringsrika. MacDonaldsmat istället linssoppa. Tvsoffan istället för skogspromenaden. Facebook istället för en pratstund. Bekräftelse från en liten pappershög istället för den som finns att få från verkliga bloggbesökare. Säkert har det med självkänslan att göra. Man gör de val som står i paritet till det värdet man anser sig ha.

Det finns en viss sjukdomsvinst att inkassera om man låter självkänslan förbli låg. Man glider undan både krav och förväntningar lätt som en plätt. Man har heller ingenting att leva upp till och det egna ansvaret blir minimalt. Offerkoftan värmer och skyddar och det går faktiskt att bygga sig att ganska tryggt och komfortabelt bo i den. Där kan man sitta och fingra på sina visitkort medan det verkliga livet rullar helt oförmärkt förbi.

Tomas frågade mig igår om jag börjat tagga mina blogginlägg. Om jag registrerat mig i någon bloggportal och om jag börjat gå in på andras bloggar för att göra reklam för min egen.

Och nej, det har jag inte gjort.

Och ja, jag vet hur man gör och jag har både tid och ork att göra det.

Vill jag ha fler bloggläsare? Jo då, det vill jag väl...

Och nej, jag vet inte varför det inte blivit av.

Fast det vet jag ju egentligen. Det egna värdet räcker inte riktigt till för att jag ska kunna stå upp helt och fullt för det jag gör.

Eller nej, så är det ju inte riktigt heller. Det har varit så och jag beter mig som om det fortfarande är så.

Vill jag ha det så?

Nej det vill jag inte. Så nu tänker jag ta tag i det där med taggandet och länkandet och bjuda in fler människor att ta del av min värld. Och jag ska börja dela ut mina visitkort istället för att gå och glo på dem.

Stort tack till er som följer min blogg! Ni gör mitt skrivande både roligt och meningsfullt.