Taxås klint

I går gick vi en promenad på isen utanför Taxås klint. Den som njöt allra mest av det äventyret var Astrid. Att springa är det absolut bästa hon vet och nu när det ligger packad snö på alla åkrar och ängar så kan hon inte göra det i den utsträckning hon vill. Men på isen var det bara ett tunt lager med lös snö och där kunde hon äntligen få upp farten ordentligt. Lycklig rusade hon hit och dit och fram och tillbaka i ett hisnande tempo. Tomas och jag gick kanske två, tre kilometer medan hon förmodligen tillryggalade en mil eller två.

"Fössta tossdan i mass" är redan passerad och med intellektet förstår jag att våren närmar sig med stormsteg. Jag kan se på isen och snön och den gråmulna himlen och tänka att detta snart kommer att förändras. Jag är ju faktiskt inte helt dum i huvudet och jag är därför fullt kapabel att förstå hur det fungerar med årstidsväxlingarna. Men känslomässigt är jag nog däremot aningen efterbliven. För hur jag än försöker så kan jag bara inte känna att våren är på väg. Det är likadant varenda år. På ett plan inbillar jag mig att vintern ska vara för evigt. Och om jag skulle agera efter den känslan så skulle jag förmodligen elda upp både trädgårdsmöblerna och vårkläderna eftersom jag inte tror att de någonsin ska komma till användning igen. Som tur är talar förnuftet mig till rätta och upplyser mig om att min magkänsla inte är att lita på i det här fallet. För våren kommer att komma som den alltid har gjort. Vilket i mitt fall innebär att den kommer som en total överraskning.

När jag tänker på de som är döda är det likadant, fast tvärtom. Intellektuellt sett är jag helt införstådd med att de döda är borta för alltid. Men då och då, när jag minns någon av dem, så kan jag komma på mig själv med att undra över när hon har tänkt komma tillbaka. Nog har hon varit död allt bra länge nu och därför vore det väl dags att börja tänka på refrängen och återgå till de levandes skara? Inte kan hon väl vara borta hur länge som helst?

Känslolivet, hur rikt det än må vara, räcker helt enkelt inte till för att ta in det där stora som är livet och döden. Växtligheten som slumrar i frusen jord. Celler som smälter samman och skapar nya liv. Hjärtslagen som upphör och förvandlar en levande människa till något som kan komposteras. Hur mycket fakta man än samlar på sig så hjälper det liksom inte. I slutändan kan man ändå bara förvånat stå och se på när det händer och förundras över det obegripliga.