Tiden

Jag brukar säga att Gud inte gör några misstag. Att det alltid finns skäl till att man blir som man blir och att saker och ting är som de är. Men när det kommer till detta med tiden så kan jag i alla fall inte låta bli att undra om han ändå inte kluddat till det riktigt ordentligt. För det finns ingen rim och reson i förhållandet mellan hur mycket tid ett liv rymmer och hur lång tid saker och ting tar för att mogna fram. Processer tar så mycket tid i anspråk och inte bryr de sig om att åren går och inte lägger de märke till hur timglasets sand sipprar igenom den trånga passagen.

Jag vet inte exakt, men i runda slängar så är det ungefär fjorton år sedan jag bröt kontakten med mina systrar. Det är inget jag ångrar - men det är heller inte så jag önskat att det skulle bli. Men där och då förmådde jag inget annat och sedan dess har positionerna inte rört på sig något nämnvärt. Häromsistens firade vi mamma och pappas sextioåriga bröllopsdag och i det mötet så var det plötsligt något som var annorlunda. Jag kan inte sätta fingret på vad eller vem det var som hade förändrats - men något hade hänt och det är jag hjärtinnerligt glad över.

Visst är tidsperspektivet hisnande!? Om jag får leva tills jag är åttiofyra så utgör de fjorton åren en sjättedel av mitt liv. En sjättedel av livet är alltså det som krävs för att ta ett ynka steg framåt i en sådan stor process. Nu menar jag inte att låta otacksam på något sätt, för jag är som sagt verkligen uppriktigt glad över vad som hänt. Men i alla fall - fjorton år har det tagit att komma hit hän.

I stunder som denna är evigheten skön att luta sig mot. Den ger ett annat perspektiv att betrakta händelseförloppet från. Inte för att evigheten är mer begriplig eller enklare att förstå än själva livet. Men det är just det som är själva hemligheten - att den faktiskt inte går att greppa om. Det är en tröstande tanke. När jag ser på mig själv och mitt liv som en del av detta stora mysterium så är det väldigt många frågeställningar som faller ifrån. Ur det perspektivet så finns det liksom ingen idé att försöka förstå eftersom det faktiskt inte går.Allt jag kan göra är att luta mig mot den och lita på att det finns en mening med att det blir som det blir.

Kanske är det det som är ett balanserat liv - att stå med en fot i tden och en i evigheten. Att leva i ett både och där vår stund på jorden går hand i hand med universums oändlighet.

Ingemar Olsson skriver om tiden:

Stämningar hit och trender dit. Det lockar här och det pockar där

Att följa med som en vilsen boll, det är modernt det är tidens paroll

Men att stå emot och säga ja - bara till det man innerst vill va

Att finna ut vad som är rätt, det är ett liv på ett helt annat sätt.

För evigheten finns hela tiden som ett alternativ

Inte som en ren förlängning utav tiden, men som ett sätt att leva sitt liv.

Tiden är knapp, men den räcker till

För att hinna ikapp, det man verkligen vill

Men vi är här - jag och du - för tid och evighet väljer vi nu.