Tjuvkikat?

Cecilia skriver i gästboken, efter att för första gången ha varit inne på min blogg, att det känns lite som om hon tjuvkikat in i mitt liv. Tänk, jag gillar den formuleringen! De små orden säger så mycket om hur noga vi vanligtvis är med integriteten. Hennes ord fick mig att återigen ta mig en funderare på varför jag bloggar. Vad är det som driver mig till detta ständiga självutlämnande?

Jag ser tillbaka på mitt liv och kan konstatera att jag har en gedigen erfarenhet av att hålla fasaden uppe. Jag har kunnat konsten att hålla väldigt mycket för mig själv och varit en fena på att få folk att tro att allt är frid och fröjd - fast det sällan varit det. Medan jag höll på som värst med det, var jag ganska övertygad om att jag var den enda som gjorde så. Alla andra verkade så himla lyckliga och lyckade. Harmoniska och tillfreds. Det stärkte mig i min uppfattning om att fasaden var absolut nödvändig att bygga vidare på.

När jag gick in i väggen första gången (år 2001) så var mitt största bekymmer vad folk skulle tycka och tänka. Ett års sjukskrivning ger en tydlig spricka i fasaden som gjorde det möjligt för alla och envar att få en skymt av det som gömt sig där bakom. Det var förfärligt. Jag kände mig så utlämnad och ensam. Där stod jag, mer eller mindre naken, inför alla dessa lyckade människor jag var omgiven av. Mina svagheter och tillkortakommanden  fladdrade i vinden till allmän beskådan.

Döm om min förvåning när jag så småningom upptäckte att i stort sett alla jag kom i kontakt med , mer eller mindre, höll på precis likadant som jag gjort. De höll skenet uppe medan de inom sig bar en känsla av att de var de enda i världen som inte levde upp till standardmåttet. Att de var de enda som hade problem, inte mådde så bra och som misslyckades kapitalt med sånt som de absolut borde klarat av. De bar omkring på exakt samma ensamhetskänsla som jag hade levt med så länge. Gissa om jag kände mig lurad!

Och detta blev det fröet som långsamt grodde och växte upp till en blogg. Inte finns det väl någon som helst rim och reson i att vi alla går omkring och låtsas inför varandra när vi alla, i själva verket, är ganska små och sköra under ytan? Vore det inte bättre om vi kunde mötas lite då och då i vår ofullkomlighet och låta den svetsa oss samman istället för att bygga murar oss emellan? Inte är det väl meningen att vi ska vandra omkring i en kollektiv lögn?

Sålunda har detta blivit till min mission här i livet. Jag vill vara med och peta hål på de där murarna. Jag vill visa att det går att vara öppen med allt och det mesta utan att förlora sin värdighet och utan att mista den integritet som är nödvändig att bevara.

Och om ska man få en tystlåten människa att våga sjunga - så måste man själv skråla på rätt bra för att detta ska bli möjligt. Därför ser min blogg ut som den gör...

Blott i det öppna

Blott i det öppna
har du en möjlighet.
Låser du om dig
kvävs och förtvinar du.
Ut i det fria skall du med Herren gå.
Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då.

Leva i världen
omvänd till verklighet,
vänd mot Guds framtid,
följd av hans trofasthet.
Mörkret du möter aldrig i ensamhet.
Blott i det öppna ligger din möjlighet.

Britt G Hallqvist