Tomas skriver

Idag blir det en dikt som Tomas har skrivit. Han har skrivit om sig själv - men jag tycker att den stämmer in på mig också:

Det är en befriande process

att plötsligt se sig själv naken.

Jag växer i en ny grossess,

föds ur drömmen och lever vaken.

Allt är som vanligt, helt som sig bör,

på ytan har inget brutit mönstret.

Men jag lyssnar noga och hör

min själ genom gläntade fönstret.

Efter eget långvarigt letande

och efter allsköns dubiösa diagnoser

kan jag äntligen släppa allt stretande

och alla dessa fejkade poser.

Nu tar mitt udda jag konsekvenserna

av att leva som jag lär.

Jag har justerat de flesta frekvenserna

och nu kan jag äta den frukt jag bär.

Utan varken rädsla eller skam

tar jag den plats jag är satt att förvalta.

Jag har rätt att simma i egen damm

och när andra går stadigt har jag rätt att halta.

Hur kan jag definiera oberoendet

efter så lång tid i fängsligt förvar?

Hur förklara det stora förtroendet

för det oskyldiga lilla jag som är kvar?

Allt som återstår av egots dödsryckning

är en implementerad autentisk identitet.

Istället för en nästan manisk uppstyckning

finns det en stadig och odelbar helhet.

Mer finns nog att infoga i framtiden

men i nuet räcker dåtidens snedsteg mer än väl.

Jag är härmed officiellt avliden

men lever vidare av utrymmesskäl.