Tough love

Bo Brander som var skolpräst på Sankt Sigfrids folkhögskola när jag gick där sa en gång om kärleken, att den har ingenting med snällhet att göra. Han menade att sann kärlek är att ge till en människa det hon verkligen behöver.

Detta är en aspekt av kärleken som vi sällan talar om, även om den är nog så viktig.

När det gäller barn har vi en viss förståelse för att den behövs. De vet inte alltid sitt eget bästa och kan omöjligt bedöma konsekvenserna av sitt eget handlande. Sålunda ser vi till att de får i sig lite riktig mat då och då även om de föredrar godispåsen och vi stoppar dem i säng om kvällarna fast det är det absolut sista de vill. Vi gör det av kärlek, för att vi vet att de behöver det.

Men när det kommer till oss vuxna så blir det annat ljud i skällan. Vi vill bestämma själva och använder frasen "Kan själv" lika frekvent som en tvååring. Vi har visserligen lagt bort den trumpna minen och vi stampar inte längre i golvet när vi säger det, men vi gör det med exakt samma emfas som det lilla barnet.

Behöver du hjälp? - Nej tack, jag klarar mig.

Behöver du prata om det så lyssnar jag gärna. - Tack, det var snällt, men inte just nu.

Men hur är det egentligen? Är vi verkligen så värst mycket kompetentare än en tvååring när det kommer till att hantera det egna livet? Är det inte så att vi nästan konstant väljer de smidigaste lösningarna, de omedelbara belöningarna och det kortsiktiga perspektivet även i vuxen ålder? Och när livet sätter käppar i hjulet för vår egensinniga framfart - sparkar vi då inte och skriker i högan sky inombords?

Vi talar gärna om änglar och Gud och ödet när det händer härliga saker i vårt liv. Då är det lätt att se hur händelser och människor liksom blivit sända till oss av en anledning.  Men när det kör ihop sig, dörrar slås igen och vägen vi går på drabbas av tjällossning - då hummar vi och muttrar och biter ihop om vår känsla av att ha blivit förfördelade. Då är det betydligt svårare att se det som att Gudomligt ingripande och ängel är nog inte heller det ordet vi använder om den personen som framförde budskapet. Vi fick inte det vi ville ha och kan inte se att vi istället fick vad vi behövde. Och vi känner precis lika lite tacksamhet som barnet som nattas mot sin vilja.

Det krävs en del mod och mognad för att våga se kärleken i allt - men det fina i kråksången är att den finns där oavsett om vi väljer att se den eller inte.